Jag var nio år. Oron, rädslan och strävan efter frihet var det enda som cirkulerade i mina tankar.

Jag var nio år. Oron, rädslan och strävan efter frihet var det enda som cirkulerade i mina tankar. Jag saknade min pappa som hade lämnat oss för en bättre framtid. Den dagen minns jag så väl, när jag som fyraåring springer efter han, när han hoppar in i bussen för att ta en lång väg till det okända. Någonstans i mig visste jag att jag inte skulle se han på ett tag. Det gjorde så ont och tårarna kunde inte sluta rinna.

Tills den dagen. Jag var nio år, ska jag vara ärlig så visste jag inte så mycket om livet. Jag var inte ett dugg beredd på vad som höll på att hända med min vardag. Tills den natten då jag var tvungen att lägga mig och sova med tjocka kläder på för att kunna fly i vilken sekund som helst om det behövdes, då jag inte hade möjligheten att gå till skolan och den dagen då jag var tvungen att gömma mig från hatet som jag knappt kunde begripa. Det var den dagen då leken blev rädsla istället.

Jag kommer ihåg längtan efter att återta min frihet till att gå till skolan, att kunna gå ut och springa eller att sova utan att känna ångest. Det var där allt började. Den dagen då min frihet togs ifrån mig. Den dagen då rädslan tog all min kraft. Ingen kunde ge svar till mina många frågor. Jag var bara ett barn på 9 år, vad visste jag om denna hemska värld som jag förstod att det var. Dag efter dag, natt efter natt var jag rädd, rädd för att jag aldrig skulle se min pappa igen. Dag och natt satt jag och drömde om ett liv om att kunna gå till skolan, skratta högt och fira livet. Men det fanns inte i min vardag, min vardag blev ångest istället. Ibland blev jag arg och rädd samtidigt. Arg för att jag hade jag inte hade begärt detta. En nioåring vet inte vad krig är. Vet inte vad hat är och vet inte att världen handlar om makt där makt dödar oskyldiga barn. Ska jag var ärlig så är det bättre att inte veta än att växa upp och inse vilken hemsk värld detta är.

Jag ville inte lämna mitt hem, jag tyckte om mina vänner och min lärare var världens bästa. Livet var inte enkelt men jag trivdes där. Tills den dagen då allt blev så mycket svårare.  Svårt att ens våga gå ut från sitt hem, svårt att ha ljust hemma på natten av rädslan att någon skulle se och svårt att veta vart framtiden skulle ta oss. Men vi bestämde oss för att försöka ta oss till pappa, till ett land kallat för Sverige. Där allt skulle vara annorlunda, det var så jag hade hört iallafall. Men vad visste jag, jag var bara 9 trots allt. Längtan efter att återförenas men pappa var enorm. Sverige var mitt hopp att få känna fred inom mig, att få gå till skolan, spela fotboll, att träffa min pappa, Sverige skulle få ge mig möjligheten att få andas fritt.

Dessa tankar gav mig en känsla av lättnad men åh vad jag blev ledsen samtidigt för jag visste, att det jag lämnade skulle aldrig se likadant ut igen. Den tyngden gjorde så ont i mig, så ont att ångesten kom krypandes djupt i min kropp. Jag ville aldrig lämna men jag var tvungen. Tvungen för att jag älskade livet mer än döden trots att jag knappt begrep vad det innebar. Jag var tvungen att lämna för längtan efter min pappa var större än detta ställe som skulle bara vara i mina tankar och djupt i mitt minne. Jag var tvungen att lämna det som jag kallade ett hem för ett ställe som skulle bli mitt hem. Jag valde inte detta, livet valde, kriget valde, oron valde, rädslan valde och längtan efter pappa valde. För, varför skulle jag lämna en plats som jag kallade för mitt hem!!

Så snälla alla ni därute som tänker annorlunda, som inte vill acceptera, sätt er själva i denna sits och ge utrymme för barn att få känna det jag kände min första dag i Sverige. Ge barn den möjligheten att få återuppleva glädje. Ge dem det vi tar för givet. Öppna upp er istället för att stänga in er. Idag är det dem imorgon kan det var du i deras långa väg!

Lämna en kommentar