Kvinnan som hade allt – kriget tog det ifrån henne

“Idag tog jag modet att skriva om en kvinna som en gång i tiden var glad, sprallig, lycklig och som levde och som idag är ledsen, besviken, och hjärtekrossad. Jag tog modet till mig idag att skriva om denna kvinna som en dag hade allt men där ett krig tog det från henne.”

Idag tog jag modet att skriva en historia. Sitter på en fåtölj i mitt sovrum och ser att det regnar ute. Den lätt smygande vinden som kommer in genom det småöppnande fönstret i mitt rum är så skön, ni vet en sån där mysig vind som bara en höstdag kan ge. Ser att det regnar mer och mer för varje gång jag lyfter på mina ögonlock från det vita pappret som jag ännu inte har börjat fylla i med ord. Regnet ger sällskap till mina tårar som jag kämpar emot men smärtan efter denna dag träder fram dem ändå.

Jag vill säga så mycket men av någon konstigt anledning får jag inte fram ett enda ord. I denna sena kväll vandrar tankarna runt medan jag försöker hitta ett sätt att börja skriva. I ett ögonblick har jag lust att lägga mig och sova men av någon anledning så kan jag inte sluta tänka på den kvinna som jag idag såg. Jag kan inte bara låta det rinna iväg, jag måste skriva om henne. Tänker på kvinnan som med sin historia fick mig att drunkna i hennes ögon. Fick mig förlorad i hennes värld. Fick mig att inse att människan slutar hoppas när hjärtat slutat slå. Jag förlorade mig själv i hennes tårar. Jag blev helt tagen av hennes historia. Tänker på en kvinna som har förlorat gnistan i livet men ändå har hopp kvar. I denna sena kväll tänker jag på henne och kan inte få mina tårar att sluta rinna ner för min kind. Känner mig hopplös och hjälplös. Det gör ont i varje del av min kropp.

Hon satt där i dag på trappan till sitt hus och betraktade dem stora höga bergen med hopp om att hennes största kärlek ska visa sig bakom dem. Hennes rynkor i pannan förklarar en hel nations historia, förklarar friheten som hon i hela sitt liv kämpat för att få. Rynkorna förklarar svårigheterna som hon genomgått under livets väg. För varje dag som går sitter hon där med tårar och väntar. Väntar på dem hon förlorade med höstens vind. Väntar på hennes barn som hon förlorade i deras bästa år i livet. Väntar på dem hon förlorade som tårar i djupaste hav. Förbaskade liv tänker hon högt för sig själv medan jag sitter där helt stum och lyssnar på henne utan att kunna göra något för att lätta på hennes smärta. Hon kan inget annat göra än att sitta där varje dag. Hoppet om att dem en dag ska återkomma till henne finns där, det ger henne liv.

Det har gått nästan 20 år sedan hon såg sina barn för sista gången. Det har gått nästan 20 år sedan hon såg sitt livs kärlek för sista gången. Även om det har gått många år så kan hon inte sluta tänka på dem. Hon kan inte sluta tänka på det sista hejdå hon sa till dem utan att förstå att hon aldrig mer skulle få hålla dem i sin famn. Aldrig mer skulle få känna deras lukt. Aldrig mer få plocka äpplen under höstens vackra dagar tillsammans med dem. Där satt hon även idag och pekade på dem höga bergen som hade fått ett riktigt fint ljus från solstrålarna. Tårarna rann ner för hennes röda kinder och förklarade den största smärtan en människa kan bära på sina axlar. Förlorandet av inte ett utan tre barn på samma dag. Hon sa farväl till dem utan att förstå att ensamheten skulle vara den enda gästen i hennes hus. Utan att förstå att hon skulle pussa på deras kort som hänger så fint i hennes vardagsrum med längtan efter dem. Utan att förstå att tårarna skulle vara hennes bästa vän i livet och som alltid skulle hålla henne sällskap. För 20 år sedan sa hon farväl till sina älskade utan att förstå att hon varken skulle få återse de levande eller döda.

Hennes rena tårar förklarar hennes liv bäst just nu. Hon kan inte sova på nätterna, ibland tänker hon att dem är med henne och börjar prata med dem men lika snabbt förstår hon att dem inte är där. Hon kan inte förstå att någon kan ta sig rätten att ta någon annans liv. På vilket sätt kan det vara rätt, hur kan man ens göra det? Många frågor. Inga svar. Inga svar idag och förmodligen inte imorgon heller. Det sägs att det är fred, men hon känner inget fred, hon lever fortfarande i den höstdagen som tog hennes andra hälft. Hon lever fortfarande i den dagen då ljudet av skott och bomber var den enda hon kunde höra. Det är soligt och skönt ute, solstrålarna lyser igenom hennes gråa hår och bländar henne men det får henne inte att känna något värme ändå. Hon lever i det kalla, helt stum sitter hon där på sin trappa som en gång i tiden var full av liv och glädje, fullt av spring och bus. Fullt av skrik och skratt men som idag är helt tyst. För en sekund stannar hon till och torkar tårarna med en vit servett. ”Önskar att jag fick hålla om dem en sista gång, sen kan mitt liv bli fulländat” säger hon högt för sig själv.

Idag tog jag modet att skriva om en kvinna som en gång i tiden var glad, sprallig, lycklig och som levde och som idag är ledsen, besviken, och hjärtekrossad. Jag tog modet till mig idag att skriva om denna kvinna som en dag hade allt men där ett krig tog det från henne.

Har ni någon gång tänk tanken hur en kvinna känner sig efter en våldtäkt eller efter förlorandet av hennes närmsta i krig. Hennes tankar, hennes liv efteråt. Att ständigt påminnas av en dag eller händelse. Hennes tankar efteråt eller om hon har haft modet att våga berätta. Trots att det inte är hennes fel så gör fördomarna det svårt att våga öppna upp sig inför sin hemska händelse. Att dagligen efter all smärta hon har genomgått, fortsätter med att leva. Idag är det internationella kvinnodagen och mina tankar går till alla dem kvinnor som dagligen kämpar för en bättre värld och för ett bättre samhälle. Ibland tänker jag på hur världen utvecklats teknologiskt samtidigt som vårat sätt att utvecklas som medmänniskor, eller vårat sätt att hjälpa varandra inte förändrats i samma takt.

 


 

I pati të gjitha por lufta ja murr

Sot e morra guximin qe të shkruj një histori. Shikoj jasht, bije shi me aq shumë haz e unë me kujtimet e mija mendoj si tja filloj kesaj historie. Ne kete ore të territ e morra ket laps ne dore e mendoj me vehte ”ah thua do tja dal mban”. Dua te them shumë por per qudi nuk e di se si tja filloj, se gjej dot fillimin. Ne ket ore të vone mendimet e mija skan të ndalur, mendoj për ate grua e cila e humbi rrugen e jetes e humbi shpresen për jete.

Në kete ore mendoj shumë për të e syt me lotojn, lotet fillojn të me dalin me shumë haz, e ndjej vehten keq, shume keq, aq keq saqe ndjej dhimbje shumë të madhe për ate grua. Ajo për cdo ditë të re ulet ne prage të deres e shikon nga majet e bjeshkes. Shikon atje larg e shpreson qe një dite do vijn ata qe i humbi me frymen e eres ata bit e saj qe i humbi në ditet me të bukura të rinise. Ata qe ju treten si loti ne thellsine e detit. Ajo me lot ne sy e mallkon kete jet, por ajo ska qte bej tjetër për veq se të ulet aty e të pres. Dhe pse kan kalu shumë vite ajo ende është ne diten qe kur i humben fëmijet e saj, ajo nuk mund dot të mendon gje tjeter perveq asaj dite, asaj dite kur ju tha lamtumirë bive të saj pa e ditur se jo të gjall por as të vdekur nuk ka me i pa gjith kto vite, i percolli pa e kuptuar fare qe do mbetet me vetmin e jetes, qe do i kerkoj gjith kto vite, qe do e puth fotografine e tyre për te hek mall paksa. Ajo percolli pa e ditur se loti do i mbetet shoku ma i ngusht ne jeten e saj e vetmija do i mbetet mysafiri me i shpesht ne shtepine e saj.

Sot jeton një jet të pa jet, syt e saj te paster me lot e tregojn dhimbjen e saj. Ajo kerkon liri nga kjo dhimbje, por se gjen dot lirinë. Asaj buzeqeshja i ka humbur, shpresa me e madhe është qe një dite ti shef bit e saj e të pakten të ndjen lumturi veq edhe një here ne kete jet. Gjum ska, për cdo natë të zez ajo rri zgjuar e mendimet i ka vetem tek ta, nganjëher imagjinon sikur ata jan ne pranin e saj e fillon tju flas por shume shpejt e kupton se nuk jan aty. I humbi shumë të ri, ju vyshken lulet ende pa qel. I humbi ata ne krismat e luftes, ne rrugen e padrejtësise e tani ajo ec neper ato rrug e kerkon drejtesine e kerkon lirinë por ajo nuk merr frym lirië, ajo ende ne mendjen e saj i ndegjon krismat e asaj dite qe kur armiku ja plasi zëmren. Ajo ende jeton ne diten qe kur sherbetori i djallit ja murr pasurine me të madhe qe mund ta kete një njëri.

Sot rri e strukur nen hijen e asaj molle qe dikur pat aq shumë jete. Sot dielli leshon rreze por lotet nuk ja ter dot. Sot e morra guxim te shkruaj ket histori per ate grua e cila dikur jetoj ne majet me te nalta te jetes, ajo qe dikur jetoj një jet plot lumturi e dashuri por qe dita e sotme e gjen ne pikellim, urrejtje e kerkim.

Sot eshte dita e gruas. Ju uroj të gjitha grave kete dite. E ne vecanti atyre qe mbajn mbi krahror dhimbje kaq të medha.

Lämna en kommentar