Arbetsgivaren skrek -Kom inte hit och stör!

Ska vi ha ett samhälle där några få, som är priviligierade och har förmågan att skrika högt, är dem som kan se sig som vinnare på bekostnad av oss andra? Eller ska vi ha ett samhälle där fler, vi alla, ges möjligheten att ses som vinnare? Jag vet vad jag väljer. Vad väljer du?

-Det är ju fördjävligt att ni bara ska komma och störa. Vet ni inte hur förbannat svårt det är att driva företag utan att ni kommer och stör!

Det var ett var den första frasen jag möttes av när jag sträckte fram handen och presenterade mig för chefen för en arbetsplats. Det här skedde under en tid då jag arbetade i ett projekt för mitt dåvarande fackförbund. Den öppningsfrasen följdes också av en hel arsenal av nedvärderande kommentarer samtidigt som jag blev inföst till fikarummet där de anställda drack sitt morgonkaffe.

Min presentation av mig själv och mitt uppdrag avbröts snabbt av chefen som fortsatte att göra sig lustig över mig, mitt uppdrag och fackföreningar i stort. Huvudtemat på förolämpningarna var att vi gjorde det alldeles för svårt för företag och företagare att tjäna pengar vilket gjorde det oerhört svårt för de anställda i sin tur. Till saken hör att chefen hade kommit till arbetsplatsen strax efter mig. Han kom i sin splitternya Range Rover bärandes dyra märkeskläder. Han utstrålade alltså inte direkt att befinna sig i en ekonomiskt desperat situation.

Förhållningssättet denne man hade gentemot sina anställda var som ett absurt skådespel av 1800 och 1900-talets trevar och patroners förhållningssätt till arbetare. -Det var uppenbart att det handlade om klass. Han och dom. Han, som VD, borde få tjäna mer på bekostnad av de anställda. Han som VD borde få ha så pass fria tyglar att han kan bestämma över sina anställda själv.
Många av dessa anställda var nya i Sverige och subventionerad arbetskraft. De utnyttjades så mycket det gick av VDn.

Den här situationen har blivit en symbol för mig gällande hur det inte borde vara och varför en progressiv, genomarbetad fördelningspolitik är viktig i hänseendet av att minska klyftor. Under det här projektet mötte jag flera seriösa företagare som genom sin seriösa syn på sina anställda och verksamheten visar att det fungerar ypperligt att ha en stark facklig organisation och inte utnyttja människor i en utsatt situation för att nå resultat. Att det faktiskt är en win win – situation när en fungerande och öppen dialog finns.

När en arbetar med människor i många olika samhällsskikt så går det att se hur mycket mer de som befinner sig i de övre skikten har tillgång till jämför med dem som inte har så mycket. Titta till exempel på en kasse basvaror. Jämför sedan hur stor del den utgör av lönen för en välmående VD i de övre samhällsskikten jämfört med en timanställd som befinner sig i ett lägre samhällsskikt. Det blir så tydligt då.

”De som tjänar mer ska betala mer i skatt, det är de flesta politiker och vanliga medborgare överens om. Men verkligheten i Sverige ser annorlunda ut,” skriver Per Sundgren, ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden, i en debattartikel i Aftonbladet.
”I realiteten är det så att de med lägst inkomster måste lägga en mycket större del av sina inkomster på det mest nödvändiga, än de med höga inkomster”. skriver han enligt Omni.
Sundgren uppmanar politikerna att ta partiprogrammens jämlikhetsretorik på allvar. ”Det är inte rimligt att en höginkomsttagare som Björn Wahlroos (Nordeas ordförande) bara betalar 16–17 procent i skatt, en nivå långt under vanliga löntagare.”

Nästan var femte person, 16 år och äldre, klarar inte av en oväntad utgift på 12 000 kr utan att låna eller be om hjälp, enligt SCB.

Så vi kanske kan våga oss på att dra slutsatsen att det inte är så tufft att vara VD och driva företag på det sättet som så effektivt målas upp för oss andra vänliga dödliga, sett till skattesystem och den svenska tvåparts-modellen. Klart att de kan ha det tufft på sina jobb precis som vem som helst, men vi behöver nog nyansera debatten.

Ska vi ha ett samhälle där några få, som är priviligerade och har förmågan att skrika högt, är dem som kan se sig som vinnare på bekostnad av oss andra? Eller ska vi ha ett samhälle där fler, vi alla, ges möjligheten att ses som vinnare? Jag vet vad jag väljer. Vad väljer du?

Lämna en kommentar