När hundra års kvinnokamp riskerar att slås sönder över en natt

När hundra års kvinnokamp riskerar att slås sönder över en natt

“Jag är sällan rädd, och min mamma har gjort ett sjuhelsikes jobb med att uppfostra en obstinat och självständig unge. Men det där har också ett pris. Det är vassa armbågar och många lager skinn på näsan som gäller. Med det menar jag att det inte kommer av sig självt att varje dag ta fajten för jämlika och jämställda löner, rätten till heltid och en bra arbetsmiljö.”

 

Jag är sällan rädd, och min mamma har gjort ett sjuhelsikes jobb med att uppfostra en obstinat och självständig unge. Men det där har också ett pris. Det är vassa armbågar och många lager skinn på näsan som gäller. Med det menar jag att det inte kommer av sig självt att varje dag ta fajten för jämlika och jämställda löner, rätten till heltid och en bra arbetsmiljö. Det kommer inte av sig självt att kvinnor får ta plats i samhället. För hundra år sedan fick kvinnor inte ens rösta i detta landet. Det var alltså män som fick säga vad som var bra för landet och inte. Kvinnor var till för att föda barn och laga mat. Vill vi verkligen tillbaka till det samhället? Ja, vissa verkar tycka det.

Nu börjar jag bli rädd, när jag ser att det finns partier som lägger fram politiska förslag som direkt kommer slå mot kvinnors ställning i samhället. Och när politiska företrädare säger att ”kvinnor och män har olika roller” det som är förvånansvärt är att var jag än läser, tittar på eller hör, så är det alltid män som tycker sig ha rätten till att säga att kvinnor har en viss roll. Jag är inte för mitt liv beredd att gå med på att män med makt ska säga till mig hur jag ska ha det eller vara, bara för att jag är en kvinna! Det är en sådan otrolig förolämpning mot alla kvinnor i svensk historia som har tagit fajten för kvinnors rätt. Det är en förolämpning mot alla de unga kvinnor idag som står på gator och torg, de som tar kampen mot antidemokratiska krafter. Och krafter som vill förpassa dem till en ställning där de står under män och blir beroende av deras goda vilja.

För vad ser jag mer? Jo, frånvaron av män. När kvinnor hotas av inskränkt aborträtt, minskat inflytande i det offentliga rummet, förslag om att återinföra sambeskattning så att kvinnors ges minskad ekonomisk frihet om de lever med någon som tjänar mer än dem, minskade satsningar på jämställdhetsarbete och forskning vilket kommer göra att vissa grupper fortfarande kommer ha det sämre ställt på arbetsmarknaden. Det där är inga frågor som drabbar män, men när det är internationella kvinnodagen hör jag kränkta män som raljerar om att det borde finnas en internationell mansdag också, för det är mer jämställt! Mina herrar, den infaller i november och hade ni haft frågor gällande er plats i samhället hade ni garanterat haft en mansrörelse. Så som kvinnorna har organiserat sig i över hundra år.

Med detta sagt så vill jag hylla alla kvinnor som har kämpat för de rättigheterna vi har fått, jag vill tacka min fantastiska mamma som jag garanterat är orsaken till hennes gråa hår, mina kvinnliga kamrater i arbetarrörelsen, mina vänner som stöttar mig när allt känns hopplöst och som ger mig orken att stå upp för det jag tror på.

9/9 är ett ödesval och ett val med tydliga ideologiska värderingar. Kampen ligger mellan alla människors lika värde och frihet eller mäns frihet och kvinnors förtryck.

Jag tar tillbaka att jag känner mig rädd, jag känner mig jäkligt förbannad!

 

Lämna en kommentar