Det kändes som att något satt på mitt bröst

Det kändes som att något satt på mitt bröst

” Hur många är det som dagligen går med oron i magen till jobbet? Hur många är det som av ekonomiska skäl inte klarar av att sjukskriva sig för att ta hand om sin kropp när den flaggar om hjälp? Hur många är det som går tillbaka till sitt arbete för tidigt för att ekonomin inte låter kroppen få den vila den behöver?”

Jag minns så väl den kvällen då mina ögon såg något helt annat. Den sekunden jag inte trodde skulle komma, den kom. Sakta men ack så snabbt den tog över mig. Ingen som helst varning, leendet på mina läppar blev något helt annat efter bara en kort stund. Världen stannade till. Luften kom inte in i mina lungor och benen kunde knappt hålla mig.

PANIKÅNGEST. Jag hade hört talas om detta, men aldrig fått känna den, aldrig fått uppleva den, som den kvällen då luften inte ville samarbeta med mig. Jag stannade till, höll om min mage och försökte andas. Det kändes som att något satt på mitt bröst, det var så jag kände. Panik av känslan att någon försökte kväva mig. Den obehagliga känslan tog över hela mig, hela min värld. Vägen till fikarummet var nog den längsta på länge, den var obehaglig och lång. Jag satt mig i en stol och försökte andas djupt men lungorna fylldes inte. Tårarna kom ut och kroppen kändes helt plötsligt tom. HELT tom.

Händerna darrade till medan tårarna rann ner för min kind. Jag grät för jag kände mig så liten, jag kände skam i hela min kropp. Där satt jag och grät framför mina kollegor som såg mig som en modig och stark individ. Där satt jag och visade mig svag. Där satt jag i den gråa stolen och kände som att hela världens vikt vilade på mina axlar. Den tyngden gjorde ont i hela mig. Önskan att gräva mig ner någonstans och aldrig komma tillbaka kunde inte försvinna från mina tankar. Men jag kunde inget göra, ingenting jag gjorde kunde hjälpa det jag just då kände. Skammen jag kände då var för stor för att ens kolla någon i ögonen.

Min kropp orkade inte mer. Jag orkade inte röra mig. Jag ville resa mig upp men det kändes som att någon tryckte ner mig i den gråa stolen samma sekund som jag tog modet att resa mig upp. Jag hade inte styrkan att vinna över den kraften som inte lät mig att samla ihop mig. Det var som att springa i en dröm, jag kom ingenstans. Den frustrationen var inget att leka med. Den rädslan var lika klar som mina tårar som rann ner för min kind. Medan tårarna tryckte ut smärtan mina axlar bar så tänkte jag på min andning och försökte lugna ner mig själv. Men det gick inte.

Idag, medan jag sitter på en bänk i skogen och betraktar naturens vackra sida så tänker jag på den kvällen och känner hur hela min kropp skakar av rädslan att gå tillbaka till jobbet igen. Det är bara 3 dagar kvar till jag ska börja jobba igen och tankarna snurrar runt som en bergochdalbana. Jag vet inte riktigt hur jag någonsin kommer kunna återhämta mig om det ens kommer vara möjligt.
Jag sitter på denna bänk som troligtvis många människor har suttit på och tänkt på livets vägar precis som jag gör i denna stund. Jag tänker på hur illa det kan gå ibland. Att kämpa ensam skadar bara en själv i det fackliga arbetet. Att det där, vi alla fackliga brukar säga ”starka tillsammans” faktiskt stämmer väl. Jag var själv i denna kamp, och är själv i kampen att återgå till det arbete som jag faktiskt tycker om och det ska inte behöva vara på detta sätt.

Min undran är hur många människor har så pass mycket press på jobbet att dom faktiskt drabbas av detta? Hur många är det som dagligen går med oron i magen till jobbet? Hur många är det som av ekonomiska skäl inte klarar av att sjukskriva sig för att ta hand om sin kropp när den flaggar om hjälp? Hur många är det som går tillbaka till sitt arbete för tidigt för att ekonomin inte låter kroppen få den vila den behöver? Vi tror vi har det bra och det kanske vi har i jämförelse med många länder i vår vackra Europa, men inte så bra som vi tänker oss. Hur många är det som gråter på jobbet av all press, stress och dålig arbetsmiljö? Hur många är det som JAG? Mina frågor snurrar runt medan jag känner den friska luften i denna vackra miljö. Det enda svaret jag får upp är att det räcker inte med att bara säga vi är starka tillsammans, det räcker inte med att säga att vi är många. Vi måste våga stå på oss. Vi måste stanna vid stoppskylten och inte bara köra förbi. Höj din röst, skrik, skrik högt och säg STOPP. Kräv din rätt, sätt krav på arbetsgivare så inte fler kommer till den punkten där kroppen inte orkar mer. Där luften inte fyller lungorna.

Kräv att arbetsmiljön ska bli bättre på din arbetsplats. För man ska inte behöva sjukskriva sig på grund av dålig arbetsmiljö på jobbet. Vi måste våga vara starka tillsammans. För ord räcker inte. Vi måste jobba med handlingar.

Lämna en kommentar