Bostadsmarknaden är inte mättad – hundratusentals unga står i kö till en bostad

Nu har vi nåtts av en idel ström av rapporter som gör gällande att bostadsmarknaden är mättad. Nu minskar byggandet för att det inte säljs tillräckligt av de byggda bostäderna.

Paradoxalt nog så står hundratusentals unga i köer till bostäder de antagligen inte kommer ha råd med eller få tillgång till på väldigt många år, alternativt blir de erbjudna svartkontrakt som kan innebära extrem trångboddhet till alltför höga kostnader helt utan rättigheter. Är inte det lustigt?

Vi matas med information om hur oekonomisk försvarbar den svenska modellen på bostadsmarknaden är för företag och deras vilja att investera i den. Trots det har utländska intressen letat sig hit och det kan väl inte vara helt utan anledning? Att bostäder har köpts i investeringssyfte kan väl inte vara helt utan anledning. Men det som visar sig nu är att det har byggts väldigt mycket för ett visst klientel.

Marknaden kanske håller på att mättas. Men då är det marknaden med en viss typ av boende. Inte boende och hem generellt. Generellt finns det fortfarande ett stort behov av att fler hem produceras. Men det kräver en annan typ av inställning och avkastningen kommer säkerligen inte att vara lika hög som med de nu byggda hemmen. Om vi menar allvar med att vi ska ha ett samhälle för alla och inte bara urholka orden måste vi vara beredda att göra något också.

Eftersom marknaden inte tar ansvaret och rimligen inte borde förväntas göra det häller, (ett företag är ju först och främst intresserat av vinst i rent fortlevnadssyfte om inte annat), måste vi som samhälle kliva fram och kräva ansvar. Det innebär politiskt ansvarstagande där reglering och subventioner anpassas till en större del av befolkningen.

Alternativet är att vi får 1:a klassens medborgare och andra klassens medborgare. Jag vet vad jag väljer och vill se mina barn växa upp i. Vet du?

Greta Thunberg, vår tids August Palm?

Måste bara applådera Greta Thunberg och det engagemang som hon för över på våra barn och deras framtid. Det vi nu ser kan vara vår tids stora nya folkrörelse.

Vad menar jag då? Jo det jag menar är den globala uppslutning runt klimatfrågan som har fått fäste i speciellt barn och unga.

Denna rörelse startades av bland annat Greta Thunberg, har efter detta fått en fantastisk spridning och nu är frågan hur vi kan förvalta detta och se till att det bidrar till att även våra barn och barnbarn kan leva utan att förstöra vår fina jord. Det är idag en himla massa barn och ungdomar som har valt att engagera sig i frågan om miljön och hur vi människor påverkar miljö och till och med förstör miljön. Detta kan påminna om hur arbetarrörelsen i början av 1900-talet drog igång med mäster Palm i spetsen och har sedan spridit sig att bli en framgångsfaktor för att se till att vårt lilla land i Norr har blivit så framgångsrikt.

Detta engagemang borde stöttas och hedras av oss alla som vill ha en jord att leva påp och att även våra barn i generationer kan fortsätta att leva.

Men hur bemöter vi och tar hand om detta fantastiska engagemang som sprider sig över vår planet?

I media får det ett stort utrymme och de flesta är nog överens om att ”något” måste göras. Det är dock en hel del som faktiskt GÖR något och det skall vi vara stolta över och även vara med och stötta.

Men det som förvånar mig är att det samtidigt finns de som häcklar och gör sig lustiga över det engagemang som dessa barn och ungdomar har. Det är ofta kränkta vita medelålders män som skapar nidbilder och ifrågasätter hur relevant detta engagemang och till och med så har jag sett att de ifrågasätter deras metoder att bedriva opinion på!

Detta är djupt tragiskt och lämnar en hel del att fundera över, men nu gäller det att vi tillsammans tar tillvara detta engagemang och att vi tillsammans lyssnar på den oro som dessa aktivister har.

Sedan måste vi tillsammans också tala om för de rövhattar som försöker att störa detta fina engagemang att de måste vara just vuxna i detta läge och stötta eller åtminstone vara in lyssnande.

Så jag uppmanar er alla att stödja och stötta det miljöengagemang som nu barn och ungdomar har med Greta Tunberg i spetsen. Detta leder bara till något bättre. Eller åtminstone lyssna på vad de har att säga för det rör oss ALLA.

Thomas Olsson, ordförande i LO-distriktet i Småland och Blekinge

Kvinnors konstanta dubbelbestraffning

Snälla rara mänskligheten, kan inte alla bara få vara sig själv utan att vi lägger värdering i hur vi ska vara?

Att vara kvinna måste vara världens mest komplicerade grej. Jag har i och för sig inget annat att jämföra med då jag varit kvinna hela mitt liv. Jag tänker ofta på hur dubbelbottnat det blir i sättet hur en kvinna förväntas att vara. Kritiken kommer inte enbart från det motsatta könet utan även det egna. En kvinnas duglighet uttrycks ofta i att hon ska vara mild, omhändertagande och i bra form.

Utifrån mitt liv som singel och erfarenheterna kring dejting står självständighet och ärlighet högt upp på mäns kravlista. Tills dagen dejtingen blir seriös och jag då uppfattas som omständig och jobbig för att jag vill prata om mina känslor. Då ballar män ut för att de inte har hängt med i utvecklingen att kvinnor nu för tiden ställer krav på ett förhållande. Eller är detta min bild av hur jag förväntas vara som kvinna? För helt ärligt, jag är nog inte den enda som faktiskt skruvar lite på min person beroende på om jag är singel eller i ett förhållande.

Går vi då vidare till kritiken som kommer från det egna könet, då är Jante fortfarande en rådande lag, trots den uttrycks lite annorlunda idag. Ett exempel är träning. Vi kvinnor är så förbannat bra på att kroppshetsa varandra. Skulle man vara modig och våga lägga upp någon av sina framgångar i träningen på sociala medier, då dröjer det inte många minuter innan det kommenteras bak ryggen ”-det där gör hon bara för att få uppmärksamhet”

Lika snabbt haglar kommentarerna om man gör sig en liten karriär på jobbet. Någonstans är det fortfarande inte socialt accepterat att kvinnor tar för sig i samhället. Jag vill verkligen gå till botten med det här, för framtida generationers kvinnor ska inte behöva stå upp och försvara sina val som handlar om att finna sin egen lycka. Eller ja, skapa sin egen lycka i livet.

Vi kommer ingenstans genom att sparka och trycka ner andra oavsett kön, religion, härkomst, funktionsvariation eller sexualitet. Det gör inte översittaren till en bättre människa. Det gör inte män till bättre män att nedvärdera kvinnor genom att bedöma dem för att de inte följer normen av ”hur en kvinna ska vara” Det gör inte kvinnor till bättre kvinnor genom att säga att andra kvinnor är sämre. Det känns fett omodernt att inte ha kommit längre i ett land som en gång var världens mest jämställda land.

Sandra Danielsson, ständigt arg visionär

Lägg ner hetsjakten på starka kvinnor!


Nu är det Amanda Lind, den nyutnämnde miljöpartistiska kulturministern, som får utså nedsättande kommentarer. Hon har nämligen flera olika saker som provocerar, hon är ung, hon är kvinna, hon har dessutom dreadlocks. Mönstret känns igen och listan kan göras lång med starka kvinnor som är utsatta Annie Lööf, Bianca Ingrosso, Linnea Claesson med flera.

Jag är så vansinnigt trött på hetsjakten och hatet mot starka kvinnor. Mönstret upprepar sig hela tiden. Vi har nu en ny regering på plats och det har krävts uppoffringar från både och höger och vänster för att få till Januariavtalet som nu gör att Sverige kan regeras. Socialdemokraterna har fått släppa många frågor, frågor som särskilt svider för oss inom LO. Men också Centern och Liberalerna har gjort uppoffringar för att hålla borta Sverigedemokraterna från inflytande. Men det som är särskilt intressant är att titta på hur olika mycket stryk man får och hur kritiken formuleras beroende på om man är kvinna eller man.

Tonen från den bittra högern är mycket råare mot Annie Lööf än Jan Björklund, anledningen är såklart att de anses ha svikit sina ideal när de släpper fram en Socialdemokratisk regering trots att den ur liberalt perspektiv måste anses som exceptionellt lyckosam. När Annie Lööf inte vill samarbeta eller få igenom politik men hjälp av Sverigedemokraterna, ett parti som inte tycker att alla människor har lika mycket värde då startar en hatkampanj officiellt på sociala medier. Hon ska minsann tvingas få äta upp sin sko.

Men att hon faktiskt tagit ansvar för landet är det färre som talar om.

Innan hatstormen mot Annie Lööf var det Anna Kinberg Batra som fick utså mer spott och spä än sina tidigare manliga ledare. Hur kommer det sig att när AKB ville införa barnpassning på kvällstid så kom hatstormen och “vi kan väl för f*n inte lösa hennes privata problem” men när hennes föregångare Fredrik Reinfeldt föreslog detta så tyckte man att det var ett bra förslag för man måste följa utvecklingen och lösa problem därefter.

Nu senast är det Amanda Lind, den nyutnämnde miljöpartistiska kulturministern, som får utså nedsättande kommentarer. Hon har nämligen flera olika saker som provocerar, hon är ung, hon är kvinna, hon har dessutom dreadlocks. Mönstret känns igen och listan kan göras lång med starka kvinnor som är utsatta Bianca Ingrosso, Linnea Claesson med flera.

När det gäller dessa starka kvinnor så ser vi olika på vilken politik som är bäst för Sverige, men vi har något gemensamt, vi är kvinnor som står upp för det vi tror på. Vi tar plats och vill påverka. I det förenas vi. I det provoceras samhället.

Starka kvinnor sticker tydligen i ögonen på folk och det underförstådda budskapet är att vi kvinnor ska vara tysta, tacksamma, helst vara hemma med barn, sköta hushåll och stötta våra män.

Alla ni skitpratare, mobbare och avundsjuka mansbebisar… tänk om barnen i skolan skulle bete sig mot varandra som ni som är vuxna gör. Jag skäms när mina barn frågar varför det är så mycket hat mot Annie Lööf men svarar helt ärligt, -de är bara avundsjuka på Annie för hon är så stark.

/Anette Myrvold vice ordförande LO-distriktet i Småland och Blekinge

Det kändes som att något satt på mitt bröst

” Hur många är det som dagligen går med oron i magen till jobbet? Hur många är det som av ekonomiska skäl inte klarar av att sjukskriva sig för att ta hand om sin kropp när den flaggar om hjälp? Hur många är det som går tillbaka till sitt arbete för tidigt för att ekonomin inte låter kroppen få den vila den behöver?”

Jag minns så väl den kvällen då mina ögon såg något helt annat. Den sekunden jag inte trodde skulle komma, den kom. Sakta men ack så snabbt den tog över mig. Ingen som helst varning, leendet på mina läppar blev något helt annat efter bara en kort stund. Världen stannade till. Luften kom inte in i mina lungor och benen kunde knappt hålla mig.

PANIKÅNGEST. Jag hade hört talas om detta, men aldrig fått känna den, aldrig fått uppleva den, som den kvällen då luften inte ville samarbeta med mig. Jag stannade till, höll om min mage och försökte andas. Det kändes som att något satt på mitt bröst, det var så jag kände. Panik av känslan att någon försökte kväva mig. Den obehagliga känslan tog över hela mig, hela min värld. Vägen till fikarummet var nog den längsta på länge, den var obehaglig och lång. Jag satt mig i en stol och försökte andas djupt men lungorna fylldes inte. Tårarna kom ut och kroppen kändes helt plötsligt tom. HELT tom.

Händerna darrade till medan tårarna rann ner för min kind. Jag grät för jag kände mig så liten, jag kände skam i hela min kropp. Där satt jag och grät framför mina kollegor som såg mig som en modig och stark individ. Där satt jag och visade mig svag. Där satt jag i den gråa stolen och kände som att hela världens vikt vilade på mina axlar. Den tyngden gjorde ont i hela mig. Önskan att gräva mig ner någonstans och aldrig komma tillbaka kunde inte försvinna från mina tankar. Men jag kunde inget göra, ingenting jag gjorde kunde hjälpa det jag just då kände. Skammen jag kände då var för stor för att ens kolla någon i ögonen.

Min kropp orkade inte mer. Jag orkade inte röra mig. Jag ville resa mig upp men det kändes som att någon tryckte ner mig i den gråa stolen samma sekund som jag tog modet att resa mig upp. Jag hade inte styrkan att vinna över den kraften som inte lät mig att samla ihop mig. Det var som att springa i en dröm, jag kom ingenstans. Den frustrationen var inget att leka med. Den rädslan var lika klar som mina tårar som rann ner för min kind. Medan tårarna tryckte ut smärtan mina axlar bar så tänkte jag på min andning och försökte lugna ner mig själv. Men det gick inte.

Idag, medan jag sitter på en bänk i skogen och betraktar naturens vackra sida så tänker jag på den kvällen och känner hur hela min kropp skakar av rädslan att gå tillbaka till jobbet igen. Det är bara 3 dagar kvar till jag ska börja jobba igen och tankarna snurrar runt som en bergochdalbana. Jag vet inte riktigt hur jag någonsin kommer kunna återhämta mig om det ens kommer vara möjligt.
Jag sitter på denna bänk som troligtvis många människor har suttit på och tänkt på livets vägar precis som jag gör i denna stund. Jag tänker på hur illa det kan gå ibland. Att kämpa ensam skadar bara en själv i det fackliga arbetet. Att det där, vi alla fackliga brukar säga ”starka tillsammans” faktiskt stämmer väl. Jag var själv i denna kamp, och är själv i kampen att återgå till det arbete som jag faktiskt tycker om och det ska inte behöva vara på detta sätt.

Min undran är hur många människor har så pass mycket press på jobbet att dom faktiskt drabbas av detta? Hur många är det som dagligen går med oron i magen till jobbet? Hur många är det som av ekonomiska skäl inte klarar av att sjukskriva sig för att ta hand om sin kropp när den flaggar om hjälp? Hur många är det som går tillbaka till sitt arbete för tidigt för att ekonomin inte låter kroppen få den vila den behöver? Vi tror vi har det bra och det kanske vi har i jämförelse med många länder i vår vackra Europa, men inte så bra som vi tänker oss. Hur många är det som gråter på jobbet av all press, stress och dålig arbetsmiljö? Hur många är det som JAG? Mina frågor snurrar runt medan jag känner den friska luften i denna vackra miljö. Det enda svaret jag får upp är att det räcker inte med att bara säga vi är starka tillsammans, det räcker inte med att säga att vi är många. Vi måste våga stå på oss. Vi måste stanna vid stoppskylten och inte bara köra förbi. Höj din röst, skrik, skrik högt och säg STOPP. Kräv din rätt, sätt krav på arbetsgivare så inte fler kommer till den punkten där kroppen inte orkar mer. Där luften inte fyller lungorna.

Kräv att arbetsmiljön ska bli bättre på din arbetsplats. För man ska inte behöva sjukskriva sig på grund av dålig arbetsmiljö på jobbet. Vi måste våga vara starka tillsammans. För ord räcker inte. Vi måste jobba med handlingar.

Ett högt pris i ett svårt läge

Jag ska försöka mig på ett nyanserat inlägg angående överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna i detta ytterst känslosamma ämne. Det är ett svårt läge och Sverige har varit utan ny regering sedan valet i september. Det är valresultatet som styr och priset för att hålla bort Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna från makten är högt oavsett vad många tycker och känner.

Det är mycket i uppgörelsen som inte är bra, inte bra alls, speciellt när det gäller den ekonomiska omfördelningspolitiken, inskränkningar i LAS och fri hyressättning. När det gäller inskränkningar i arbetsrätten så måste jag ändå nämna att det år arbetsmarknadens parter som fått uppdraget dock med ett hot om lagstiftning om parterna inte kommer fram. Detta är väl just en del som upprör när arbetsmarknadens parter måste förhandla under ett tvång om lagstiftning, men jag har förtröstan i svenska modellen och tror att den kommer att leverera även i denna fråga så att de anställda kan behålla sin trygghet. Annars hamnar det på de fackliga organisationerna reagera med tydlighet.

I överenskommelsen är det tydligt att Centern och Liberalerna är överkompenserade och att det kommer leda till att Socialdemokraterna behöver genomföra en liberal politik vilket jag inte tror gagnar LO-förbundens medlemmar dessvärre.

Men i allt fokus på det som är mindre bra missar vi lätt att det finns en del bra satsningar i uppgörelsen, satsningar på miljön, mer resurser till välfärden och att vi faktiskt får en regering ledd av Socialdemokraterna. För vad är alternativet? Jo extraval säger många särskilt inom vänstern, men då ska vi inte glömma att om Löfven röstas ner går nog frågan till Kristensson innan det blir aktuellt med extraval. Då kommer nog C och L lägga ner sina röster och vi får en ultra konservativ regering med stöd från SD.

Speciellt mot bakgrund av överenskommelsen så måste vi i LO bevaka medlemmarnas intressen och det ska vi göra nationellt, regionalt och lokalt. Vi kommer att ta alla chanser att föra fram våra synpunkter i de forum vi kan. Vi kommer alltid att ha medlemmarnas intressen främst även om det innebär kritik mot sittande majoritet. Men en sak är säker, det är och kommer att vara en intressant och historieskrivande mandatperiod.

Visst julen är fantastisk men är den det för alla?

Det går mot jul och jag avslutar mitt första år som koordinator på LO. Men det är också första året då jag inte jobbar som undersköterska länge. För den som inte känner mig vet heller inte att jag alltid jobbat julaftonskväll. Jag har tio år som undersköterska i ryggen och har jobbat både som personlig assistent och i hemtjänsten.

Jultraditionerna i detta landet ser väldigt olika ut, min har varit att jobba kvällen iförd tomteluva och åka från hem till hem i norra delarna av Olofströms kommun. Nu har jag någon form av identitetskris, i år är det inga pensionärer som frågar om det är just jag som kommer till dem på kvällen även detta året. Jag kommer i år inte äta mig proppmätt på choklad och kakor bara för att göra en annan människa glad. Jag kommer heller inte få känna stoltheten i att vara undersköterska och finnas till för någon annan om än så bara i fem minuter.

Under mitt år på LO har jag fått lära mig så väldigt många saker och utvecklats som person. Det har stärkt min tro att samhället inte är starkare än den som har det sämst ställt. Och det är just det jag vill komma till. Detta är inget inlägg där jag enbart ska sitta och vara nostalgisk.

Julen…

Den fantastiska julen..

Den stressande julen..

Den har också en baksida som inte många ser. Baksidan är visstidsanställningar, deltid och fattigdom. Den relativa fattigdomen ökar i Sverige, detta innebär att vi har en stor del av befolkningen som inte har råd med det lilla extra som många av oss ”unnar” till jul. Så som att fylla kylskåpet och köpa julklappar som barnen har suktat efter. Det innebär att många inte heller är hemma, för att de måste jobba. Den lilla möjligheten att tjäna en slant extra. Här spelar såklart sociala medier in där den perfekta julen ofta visas upp i all välmening. Det städas och donas för att även hemmet ska vara perfekt och pyntat till jul, vi visar upp allt fint vi köper. Det är inte konstigt att vår världsbild rubbas. Att vi tror att vi inte räcker till.

Vårt dåliga samvete för att människor har det dåligt ställt kompenserar vi med välgörenhet, Vi skänker pengar till organisationer. Misstolka mig rätt nu, Musikhjälpen är ett fantastiskt initiativ som engagerar så många människor. Men jag fastnar ständigt i tanken, ska vi bygga starka samhällen och ändra på saker genom välgörenhet? Min åsikt när det kommer till välgörenhet är att det är fantastiskt så länge den gode givaren är villig att ge. Alltså konstgjord andning.

Det finns något jag kommer tjata om så länge jag kan prata och skriva. Det är rätten till ett värdigt liv. Och ett värdigt liv är, Trygga anställningar, anställningar på heltid, en lön man kan leva på och inte minst förtjänar vi ett samhälle där vi alla tar hand om varandra.

Så tomten, min stora julklappsönskning är ett solidariskt samhälle.



M, KD och SDs budget – Slår stenhårt mot vanligt folk

Politik handlar ju om vägval och värderingar. Jag kan förstå om det inte är enkelt att hänga med vad som händer inom politiken med sonderingsuppdrag, regeringsförhandlingar och budgetförhandlingar. Men nu till den delen som faktiskt spelar roll, den ekonomiska politiken. Det som påverkar vanligt folk mest i vardagen. Den budget som M, KD och SD röstade igenom i riksdagen, den slår stenhårt mot vanligt folk.

De konservativa krafterna i Sveriges riksdag genom Moderaterna och Kristdemokraterna har nu med hjälp av det yttersta högerpartiet Sverigedemokraterna, röstat fram en budget för Sverige 2019. Med anledning av det så måste vissa frågor ställas!

Är en konservativ politik framtiden för Sverige och det som ger vanligt folk trygghet?
Är detta en budget för vanligt folk?

Med slopad avdragsrätt för fackföreningsavgifter när arbetsgivarna får ha kvar sin avdragsrätt.
Med kraftiga nedskärningar på arbetsmarknadspolitiken genom att avskaffa extratjänster och kasta ut de som är svagast i arbetslöshet.
Med stora neddragningar på arbetsmiljöarbetet.
Med neddragningar i subventionerna till bostadsbyggandet, på klimatinvesteringar och på utbildningar.
Med utökat Rutbidrag vilket mest gynnar de rika.
Med sänkta skatter, mest för den tiondel som tjänar mest.
Med nedläggning av Jämställdsmyndigheten.

Kommer detta att stärka Sverige, göra Sverige tryggare och mer jämställt för vanligt folk?

Nej, det tror vi inte. Vi tror att det snarare gör Sverige mer ojämlikt och ökar på klyftorna där dom som tjänar allra mest är vinnarna och våra medlemmar får betala priset.
Nu gäller det att ta ansvar för Sverige, detta görs genom att se till att vi får ett styre som ger vanligt folk trygghet.

Moderaterna slår stenhårt mot barnfamiljer – det gör mig förbannad

“När jag nu hör om Moderaternas förslag att införa karensdagar vid vård av sjukt barn blir jag riktigt förbannad, ledsen och besviken. Ett förslag som slår så hårt framförallt för ensamstående föräldrar.

Förslaget sätter inte bara låginkomsttagare i en dålig ekonomisk sits men jag är övertygad om att det kommer innebära att fler barn blir sjuka när fler känner att man inte har råd att stanna hemma och att man då skickar sjuka barn till förskola och skola”

Lördagsmorgon och födelsedag en fantastik kombo, morgonkaffet är extra gott på lördagar när har hela helgen framför sig, men så läste jag DN Debatt där höga företrädare för Moderaterna gör en stenhård attack mot föräldraförsäkringen. Kaffet smakade helt plötsligt inte lika gott längre. Häng med här ska ni få se varför,

Året var 2005, jag bodde ensam med min son på 4 år. Jag jobbade på en industri i samhället jag då bodde i och på den tiden njöt jag av att kunna cykla till jobbet och kunna lämna på förskolan. Även om industrin är en bra miljö att jobba i så är lönerna där jag kommer ifrån i GGVV-bältet bland de lägre inom industrin.

Vid den här tiden var ett av de stora diskussionsämnena alla dessa föräldrar som skickade sina barn för tidigt till förskolan efter sjukdom och därför smittade andra barn.

Jag var en av dom föräldrarna, inte för att min son hade en smittsam sjukdom men han var ett “öronbarn” det vill säga att han ofta hade ont i sina öron och fick lätt öroninflammation.

Jag var i princip hemma för vård av barn varje månad för sonens återkommande öroninflammationer.
Varje månad var en kamp att få ekonomin att gå ihop.. lönen räckte precis till räkningar och jag fick ofta låna pengar till mat. Som ensamstående med barn är ekonomin oftast väldigt tuff så var det i alla fall för mig. När man dessutom måste vara hemma och Vabba så innebär det att man får knappt 80% av lönen. Lägg där till att man den där mamman som andra föräldrar tittade lite extra på när just deras barn blev sjuka för att de visste att mitt barn ofta hade varit sjukt och kanske smittat deras barn.

Jag lärde mig se nån dag innan när min son började få ont i öronen och jag kunde då ibland ge honom Alvedon och skicka honom till dagis och hoppas att det skulle gå en dag till utan att vi behövde stanna hemma från jobb och skola.. inte för att jag inte ville vara hemma med min sjuka son utan för att jag inte hade råd att vara hemma.

När jag nu hör om Moderaternas förslag att införa karensdagar vid vård av sjukt barn blir jag riktigt förbannad, ledsen och besviken. Ett förslag som slår så hårt framförallt för ensamstående föräldrar. Förslaget sätter inte bara låginkomsttagare i en dålig ekonomisk sits men jag är övertygad om att det kommer innebära att fler barn blir sjuka när fler känner att man inte har råd att stanna hemma och att man då skickar sjuka barn till förskola och skola.

Det här förslaget hade helt slagit undan ekonomin för mig under den tiden.

Moderaternas förslag stannar inte vid att införa karens för vård av sjukt barn. De vill även korta ner tiden som föräldrar kan vara hemma med sina barn.

Vansinniga förslag och Moderaterna visar återigen att de inte bryr sig ett skit om vanligt folk som jobbar och kämpar med att få vardagen att gå ihop.

 

/Anette Myrvold,  vice ordförande LO-distriktet i Småland och Blekinge

Att vara PK, ja tacka fan för det!

“Varför har ordet politiskt korrekt blivit ett skällsord? Eller är det så att man kopplar ihop politiskt korrekt med att inte vilja stöta sig med någon och där med verkar tafatt?

Om vi då vänder på det, att vara politiskt inkorrekt. Är det då ett sätt att kunna ha en kass människosyn och vara en rövhatt utan att stå till svars för det?”

Jag samtalade med en bekant som vet att jag är ganska vänsterorienterad och vi står kanske inte sida vid sida i hur vi bygger och förvaltar samhället. Och ett ämne vi glider in på är ”att vara politiskt korrekt” alltså PK. Jag tror att den allmänna uppfattningen är att LO, fackföreningarna, Socialdemokraterna och vänstersidan av politiken helt enkelt uppfattas som politiskt korrekta.  Men varför har ordet politiskt korrekt blivit ett skällsord? Eller är det så att man kopplar ihop politiskt korrekt med att inte vilja stöta sig med någon och där med verkar tafatt?

Om vi då vänder på det, att vara politiskt inkorrekt. Är det då ett sätt att kunna ha en kass människosyn och vara en rövhatt utan att stå till svars för det?

Ett nytt exempel på detta är motionen som inkom till riksdagen förra månaden gällande att beslagta asylsökandes ägodelar. Motionären i fråga är Richard Jomshof från Sverigedemokraterna.

http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/_H60234?fbclid=IwAR3cfN_txo6v-7ao-vz5lkMjQfc8eSB6yVXPYWdkQ9kU5V9t7j0qKWCEX2A

Personliga saker så som vigselringar, ärvda smycken, mobiltelefoner för att kunna hålla kontakten med de nära som är kvar i landet som personerna har flytt. Det lilla som gör mig till jag. Ska Sverige verkligen ta ifrån människor saker med högt affektionsvärde bara för att “delbekosta” asylmottagandet? Jag tycker det är ett vidrigt förslag och moraliskt fel.

Är det rimligt att jag nu då kommer bli kallad PK för att jag tar ställning emot detta, som en del människor tycker är en helt rimlig väg att gå.

Ibland gör det ont i mig när jag vet att saker jag står upp för och som jag tycker är viktigt bara bemöts med att ” Va inte så jävla PK”. Att inte bemötas med sakliga argument och fakta, utan att bara sågas vid fotknölarna. Det förminskar mig som människa ganska mycket och många gånger spelar det ingen roll vad jag försöker bemöta med tillbaka. För personen i fråga har redan bestämt sig att ämnet är ointressant eller inte värt att prata om. Det viktiga var att få säga att jag är PK.

Men kontentan av detta, att stå upp för sin åsikt är inte PK. Det är en ståndpunkt. Oavsett om det gäller invandringen, undersköterskornas anställningsvillkor, om man är feminist, om #metoo och hur det har påverkat samhället, föräldraförsäkringen eller klimatpolitiken.

Hellre PK än att raljera fritt om hur allt är alla andras fel, hur dåliga alla är och inte själv vilja ta ansvar.