Begrav egoismen – Bygg en värld av kärlek

“Det är dags att tillsammans skapa en värld där alla kan känna sig fria. Där makten av pengar och prylar inte är större än människors liv. Dags att vi tillsammans skapar en värld som vi önskar oss själva. Det är dags att begrava egoismen, bygga en värld och ett samhälle som präglas av kärlek och inte hat.”

 

Idag tänkte jag på mänskliga rättigheter lite extra mycket. Idag tänkte jag på hur denna värld blir omänskligare för var dag som går. Trots att vi ser så mycket hemskheter, trots att bilder, videos och eländen visas dagligen om allt som sker runt om oss så vänder vi huvudet åt andra hållet. Vi tar oss inte tid att se, vi tar oss inte tiden att att säga stopp. Medan jag försöker ta ut känslorna på papper så känner jag hur hela kroppen fryser till is samtidigt som tårarna rinner ner för min kind. Frustrerad som jag är just nu kan jag inte ha tillräckligt med styrka att göra något åt detta som jag just nu känner utan jag bara sitter här i min ensamhet och känner av den kalla luften som denna sena kväll blåser på mitt ansikte.

Idag tänkte jag mycket på just detta med mänskliga rättigheter, tänkte på alla människor som dagligen kämpar för sina liv, barn som dagligen utför arbete för mat på bordet. Mammor som knappt kan somna för oron över att inte kunna ge sitt barn mat dagen som kommer. Kvinnor som bär på smärta som ingen kan första. Flickor som tvingas bli bortgifta. Människor som flyr sina hem på grund av krig. Människor som inte orkar mer med att kämpa för deras rättigheter att vara sig själva. Barn som blir mobbade medan vuxna ser på. Äldre som dör i ensamhet för vi inte tar oss tiden att finnas tillgängliga för dem. Jag tänker på hur vi stänger gränser och bygger ett samhälle där vi och dom står mot varandra. Stänger gränser för dom mest behövande för våran rädsla är större än deras överlevnad. Kan ni förstå, våran “rädsla” väger mer än deras andetag, större än deras existens. Jag vet att det är svårt att leva med rädslan men tro mig det är så mycket svårare att leda i rädslan.

Idag tänker jag på detta som vi kallar för människans utveckling utan att förstå. Utan att kunna begripa vad det mänskliga står för. Vi bryter mot det vi kallar mänskliga rättigheter utan skam, som om vi står över alla andra. Som om vi aldrig behöver varandra. Ja, vi utvecklas varje dag. Teknologiskt sätt, men inte alls i oss själva. I att vara människa. I att kunna acceptera andra runt om oss. I att kunna begripa vad som sker i vår värld. Utan att kunna ge handen till någon behövande. För vi är för upptagna med våra perfekta liv. För våra behov att kunna köpa den senaste/dyraste TVn väger mer än att ett barn som behöver mat.

Jag har fått höra så många gånger att det inte är vår uppgift, vårt ansvar att ta hand om människor i nöd, men det är klart att det är vårt ansvar, för vems ansvar är det annars? Det är varje individs ansvar att bidra till att barn ska kunna äta sig mätta och sova tryggt. Det är visst vårt ansvar att se till att barn ska kunna känna sig trygga i sitt eget hem, att inte behöva gå runt med en klump av rädsla i magen. Visst fan är det vår uppgift som människor att ta hand om varandra. Vi måste sluta lägga skulden på alla andra och börja med oss själva, för visst kan vi gå långt i utvecklingen, den mänskliga utvecklingen. Vi måste våra tro att det blir bra, för när vi får tanken att vandra i oss själva så kommer vi se skillnaden. Respekt och empati är för alla människor, i slutändan är vi alla lika när vi lämnar denna jord.

Det är dags att sluta vara så själviska, dags att agera och inte bara kolla på allt elände som sker runt oss. Det är dags att säga stopp på det som bryter mot mänskliga rättigheter. Dags att tillsammans skapa en värld där alla kan känna sig fria. Där makten av pengar och prylar inte är större än människors liv. Dags att vi tillsammans skapar en värld som vi önskar oss själva. Det är dags att begrava egoismen, bygga en värld och ett samhälle som präglas av kärlek och inte hat.

Kvinnan som hade allt – kriget tog det ifrån henne

“Idag tog jag modet att skriva om en kvinna som en gång i tiden var glad, sprallig, lycklig och som levde och som idag är ledsen, besviken, och hjärtekrossad. Jag tog modet till mig idag att skriva om denna kvinna som en dag hade allt men där ett krig tog det från henne.”

Idag tog jag modet att skriva en historia. Sitter på en fåtölj i mitt sovrum och ser att det regnar ute. Den lätt smygande vinden som kommer in genom det småöppnande fönstret i mitt rum är så skön, ni vet en sån där mysig vind som bara en höstdag kan ge. Ser att det regnar mer och mer för varje gång jag lyfter på mina ögonlock från det vita pappret som jag ännu inte har börjat fylla i med ord. Regnet ger sällskap till mina tårar som jag kämpar emot men smärtan efter denna dag träder fram dem ändå.

Jag vill säga så mycket men av någon konstigt anledning får jag inte fram ett enda ord. I denna sena kväll vandrar tankarna runt medan jag försöker hitta ett sätt att börja skriva. I ett ögonblick har jag lust att lägga mig och sova men av någon anledning så kan jag inte sluta tänka på den kvinna som jag idag såg. Jag kan inte bara låta det rinna iväg, jag måste skriva om henne. Tänker på kvinnan som med sin historia fick mig att drunkna i hennes ögon. Fick mig förlorad i hennes värld. Fick mig att inse att människan slutar hoppas när hjärtat slutat slå. Jag förlorade mig själv i hennes tårar. Jag blev helt tagen av hennes historia. Tänker på en kvinna som har förlorat gnistan i livet men ändå har hopp kvar. I denna sena kväll tänker jag på henne och kan inte få mina tårar att sluta rinna ner för min kind. Känner mig hopplös och hjälplös. Det gör ont i varje del av min kropp.

Hon satt där i dag på trappan till sitt hus och betraktade dem stora höga bergen med hopp om att hennes största kärlek ska visa sig bakom dem. Hennes rynkor i pannan förklarar en hel nations historia, förklarar friheten som hon i hela sitt liv kämpat för att få. Rynkorna förklarar svårigheterna som hon genomgått under livets väg. För varje dag som går sitter hon där med tårar och väntar. Väntar på dem hon förlorade med höstens vind. Väntar på hennes barn som hon förlorade i deras bästa år i livet. Väntar på dem hon förlorade som tårar i djupaste hav. Förbaskade liv tänker hon högt för sig själv medan jag sitter där helt stum och lyssnar på henne utan att kunna göra något för att lätta på hennes smärta. Hon kan inget annat göra än att sitta där varje dag. Hoppet om att dem en dag ska återkomma till henne finns där, det ger henne liv.

Det har gått nästan 20 år sedan hon såg sina barn för sista gången. Det har gått nästan 20 år sedan hon såg sitt livs kärlek för sista gången. Även om det har gått många år så kan hon inte sluta tänka på dem. Hon kan inte sluta tänka på det sista hejdå hon sa till dem utan att förstå att hon aldrig mer skulle få hålla dem i sin famn. Aldrig mer skulle få känna deras lukt. Aldrig mer få plocka äpplen under höstens vackra dagar tillsammans med dem. Där satt hon även idag och pekade på dem höga bergen som hade fått ett riktigt fint ljus från solstrålarna. Tårarna rann ner för hennes röda kinder och förklarade den största smärtan en människa kan bära på sina axlar. Förlorandet av inte ett utan tre barn på samma dag. Hon sa farväl till dem utan att förstå att ensamheten skulle vara den enda gästen i hennes hus. Utan att förstå att hon skulle pussa på deras kort som hänger så fint i hennes vardagsrum med längtan efter dem. Utan att förstå att tårarna skulle vara hennes bästa vän i livet och som alltid skulle hålla henne sällskap. För 20 år sedan sa hon farväl till sina älskade utan att förstå att hon varken skulle få återse de levande eller döda.

Hennes rena tårar förklarar hennes liv bäst just nu. Hon kan inte sova på nätterna, ibland tänker hon att dem är med henne och börjar prata med dem men lika snabbt förstår hon att dem inte är där. Hon kan inte förstå att någon kan ta sig rätten att ta någon annans liv. På vilket sätt kan det vara rätt, hur kan man ens göra det? Många frågor. Inga svar. Inga svar idag och förmodligen inte imorgon heller. Det sägs att det är fred, men hon känner inget fred, hon lever fortfarande i den höstdagen som tog hennes andra hälft. Hon lever fortfarande i den dagen då ljudet av skott och bomber var den enda hon kunde höra. Det är soligt och skönt ute, solstrålarna lyser igenom hennes gråa hår och bländar henne men det får henne inte att känna något värme ändå. Hon lever i det kalla, helt stum sitter hon där på sin trappa som en gång i tiden var full av liv och glädje, fullt av spring och bus. Fullt av skrik och skratt men som idag är helt tyst. För en sekund stannar hon till och torkar tårarna med en vit servett. ”Önskar att jag fick hålla om dem en sista gång, sen kan mitt liv bli fulländat” säger hon högt för sig själv.

Idag tog jag modet att skriva om en kvinna som en gång i tiden var glad, sprallig, lycklig och som levde och som idag är ledsen, besviken, och hjärtekrossad. Jag tog modet till mig idag att skriva om denna kvinna som en dag hade allt men där ett krig tog det från henne.

Har ni någon gång tänk tanken hur en kvinna känner sig efter en våldtäkt eller efter förlorandet av hennes närmsta i krig. Hennes tankar, hennes liv efteråt. Att ständigt påminnas av en dag eller händelse. Hennes tankar efteråt eller om hon har haft modet att våga berätta. Trots att det inte är hennes fel så gör fördomarna det svårt att våga öppna upp sig inför sin hemska händelse. Att dagligen efter all smärta hon har genomgått, fortsätter med att leva. Idag är det internationella kvinnodagen och mina tankar går till alla dem kvinnor som dagligen kämpar för en bättre värld och för ett bättre samhälle. Ibland tänker jag på hur världen utvecklats teknologiskt samtidigt som vårat sätt att utvecklas som medmänniskor, eller vårat sätt att hjälpa varandra inte förändrats i samma takt.

 


 

I pati të gjitha por lufta ja murr

Sot e morra guximin qe të shkruj një histori. Shikoj jasht, bije shi me aq shumë haz e unë me kujtimet e mija mendoj si tja filloj kesaj historie. Ne kete ore të territ e morra ket laps ne dore e mendoj me vehte ”ah thua do tja dal mban”. Dua te them shumë por per qudi nuk e di se si tja filloj, se gjej dot fillimin. Ne ket ore të vone mendimet e mija skan të ndalur, mendoj për ate grua e cila e humbi rrugen e jetes e humbi shpresen për jete.

Në kete ore mendoj shumë për të e syt me lotojn, lotet fillojn të me dalin me shumë haz, e ndjej vehten keq, shume keq, aq keq saqe ndjej dhimbje shumë të madhe për ate grua. Ajo për cdo ditë të re ulet ne prage të deres e shikon nga majet e bjeshkes. Shikon atje larg e shpreson qe një dite do vijn ata qe i humbi me frymen e eres ata bit e saj qe i humbi në ditet me të bukura të rinise. Ata qe ju treten si loti ne thellsine e detit. Ajo me lot ne sy e mallkon kete jet, por ajo ska qte bej tjetër për veq se të ulet aty e të pres. Dhe pse kan kalu shumë vite ajo ende është ne diten qe kur i humben fëmijet e saj, ajo nuk mund dot të mendon gje tjeter perveq asaj dite, asaj dite kur ju tha lamtumirë bive të saj pa e ditur se jo të gjall por as të vdekur nuk ka me i pa gjith kto vite, i percolli pa e kuptuar fare qe do mbetet me vetmin e jetes, qe do i kerkoj gjith kto vite, qe do e puth fotografine e tyre për te hek mall paksa. Ajo percolli pa e ditur se loti do i mbetet shoku ma i ngusht ne jeten e saj e vetmija do i mbetet mysafiri me i shpesht ne shtepine e saj.

Sot jeton një jet të pa jet, syt e saj te paster me lot e tregojn dhimbjen e saj. Ajo kerkon liri nga kjo dhimbje, por se gjen dot lirinë. Asaj buzeqeshja i ka humbur, shpresa me e madhe është qe një dite ti shef bit e saj e të pakten të ndjen lumturi veq edhe një here ne kete jet. Gjum ska, për cdo natë të zez ajo rri zgjuar e mendimet i ka vetem tek ta, nganjëher imagjinon sikur ata jan ne pranin e saj e fillon tju flas por shume shpejt e kupton se nuk jan aty. I humbi shumë të ri, ju vyshken lulet ende pa qel. I humbi ata ne krismat e luftes, ne rrugen e padrejtësise e tani ajo ec neper ato rrug e kerkon drejtesine e kerkon lirinë por ajo nuk merr frym lirië, ajo ende ne mendjen e saj i ndegjon krismat e asaj dite qe kur armiku ja plasi zëmren. Ajo ende jeton ne diten qe kur sherbetori i djallit ja murr pasurine me të madhe qe mund ta kete një njëri.

Sot rri e strukur nen hijen e asaj molle qe dikur pat aq shumë jete. Sot dielli leshon rreze por lotet nuk ja ter dot. Sot e morra guxim te shkruaj ket histori per ate grua e cila dikur jetoj ne majet me te nalta te jetes, ajo qe dikur jetoj një jet plot lumturi e dashuri por qe dita e sotme e gjen ne pikellim, urrejtje e kerkim.

Sot eshte dita e gruas. Ju uroj të gjitha grave kete dite. E ne vecanti atyre qe mbajn mbi krahror dhimbje kaq të medha.

Jag var nio år. Oron, rädslan och strävan efter frihet var det enda som cirkulerade i mina tankar.

Jag var nio år. Oron, rädslan och strävan efter frihet var det enda som cirkulerade i mina tankar. Jag saknade min pappa som hade lämnat oss för en bättre framtid. Den dagen minns jag så väl, när jag som fyraåring springer efter han, när han hoppar in i bussen för att ta en lång väg till det okända. Någonstans i mig visste jag att jag inte skulle se han på ett tag. Det gjorde så ont och tårarna kunde inte sluta rinna.

Tills den dagen. Jag var nio år, ska jag vara ärlig så visste jag inte så mycket om livet. Jag var inte ett dugg beredd på vad som höll på att hända med min vardag. Tills den natten då jag var tvungen att lägga mig och sova med tjocka kläder på för att kunna fly i vilken sekund som helst om det behövdes, då jag inte hade möjligheten att gå till skolan och den dagen då jag var tvungen att gömma mig från hatet som jag knappt kunde begripa. Det var den dagen då leken blev rädsla istället.

Jag kommer ihåg längtan efter att återta min frihet till att gå till skolan, att kunna gå ut och springa eller att sova utan att känna ångest. Det var där allt började. Den dagen då min frihet togs ifrån mig. Den dagen då rädslan tog all min kraft. Ingen kunde ge svar till mina många frågor. Jag var bara ett barn på 9 år, vad visste jag om denna hemska värld som jag förstod att det var. Dag efter dag, natt efter natt var jag rädd, rädd för att jag aldrig skulle se min pappa igen. Dag och natt satt jag och drömde om ett liv om att kunna gå till skolan, skratta högt och fira livet. Men det fanns inte i min vardag, min vardag blev ångest istället. Ibland blev jag arg och rädd samtidigt. Arg för att jag hade jag inte hade begärt detta. En nioåring vet inte vad krig är. Vet inte vad hat är och vet inte att världen handlar om makt där makt dödar oskyldiga barn. Ska jag var ärlig så är det bättre att inte veta än att växa upp och inse vilken hemsk värld detta är.

Jag ville inte lämna mitt hem, jag tyckte om mina vänner och min lärare var världens bästa. Livet var inte enkelt men jag trivdes där. Tills den dagen då allt blev så mycket svårare.  Svårt att ens våga gå ut från sitt hem, svårt att ha ljust hemma på natten av rädslan att någon skulle se och svårt att veta vart framtiden skulle ta oss. Men vi bestämde oss för att försöka ta oss till pappa, till ett land kallat för Sverige. Där allt skulle vara annorlunda, det var så jag hade hört iallafall. Men vad visste jag, jag var bara 9 trots allt. Längtan efter att återförenas men pappa var enorm. Sverige var mitt hopp att få känna fred inom mig, att få gå till skolan, spela fotboll, att träffa min pappa, Sverige skulle få ge mig möjligheten att få andas fritt.

Dessa tankar gav mig en känsla av lättnad men åh vad jag blev ledsen samtidigt för jag visste, att det jag lämnade skulle aldrig se likadant ut igen. Den tyngden gjorde så ont i mig, så ont att ångesten kom krypandes djupt i min kropp. Jag ville aldrig lämna men jag var tvungen. Tvungen för att jag älskade livet mer än döden trots att jag knappt begrep vad det innebar. Jag var tvungen att lämna för längtan efter min pappa var större än detta ställe som skulle bara vara i mina tankar och djupt i mitt minne. Jag var tvungen att lämna det som jag kallade ett hem för ett ställe som skulle bli mitt hem. Jag valde inte detta, livet valde, kriget valde, oron valde, rädslan valde och längtan efter pappa valde. För, varför skulle jag lämna en plats som jag kallade för mitt hem!!

Så snälla alla ni därute som tänker annorlunda, som inte vill acceptera, sätt er själva i denna sits och ge utrymme för barn att få känna det jag kände min första dag i Sverige. Ge barn den möjligheten att få återuppleva glädje. Ge dem det vi tar för givet. Öppna upp er istället för att stänga in er. Idag är det dem imorgon kan det var du i deras långa väg!