Vi måste slå knockout på den psykiska ohälsan

 

Tänk dig en boxningsring. En boxare får ett slag, en riktig uppercut, på hakan och faller ihop. Denne slagna kämpe försöker att ta sig upp, men det går inte. Kroppen lyder inte riktigt utan faller tillbaka gång på gång ner till mattan igen.

Tänk dig en boxningsring. En boxare får ett slag, en riktig uppercut, på hakan och faller ihop. Denne slagna kämpe försöker att ta sig upp, men det går inte. Kroppen lyder inte riktigt utan faller tillbaka gång på gång ner till mattan igen. Viljan finns där men kroppens oförmåga att lyda skapar frustration och förvirring. Envist försöker hjärnan vinna över kroppen som den gjort så många gånger tidigare vid hårda smällar och långa  nedbrytande ronder. Nu är det dock kroppen som säger ifrån och hjärnan tvingas trotts sin kamp att ge efter.
Det är inte förrän efter ett tag som kroppen börjar lyda tillräckligt för att, ansträngt kravlandes och med hjälp, ha möjlighet att ta sig upp på fötter igen. Då står det klart att fightern har blivit knockad. Slagen på knockout vilket innebär vila och träning innan en comeback är möjlig.

Det är så det känns.
Det är så det känns att bli sjukskriven med stress och utmattningssymtom – att, som det kallas, gå in i väggen. Den nya folksjukdomen.
Jag vet. Jag har varit sjukskriven på grund av just stress och utmattning, en av 32000 det året. När en siffra nämns på det här sättet så tenderar det att bli bara det: en siffra som presenteras. Det är så lätt att vifta bort, det känns så avlägset. Ändå är det så det alltid presenteras. Som en siffra, kanske just därför att det är så lätt och konkret – men det är även opersonligt och svårt att relatera till.

Det handlar, till syvende och sist, om individer. Det handlar om människor som ständigt vill mer. Människor vi möter, arbetar och skrattar med varje dag. Personer som arbetar med en vilja att göra långt mycket mer än vad kroppen tillåter. Personer som inte bara vill mer utan även försöker mer än vad de borde – med en ambition och kravbild som vida överstiger vad som är sunt. Det här är våra vänner, arbetskamrater och familjemedlemmar vilka viftar bort varningssignalerna för att göra lite till. Gång på gång. Trotts det så lever vissa föreställningar om att de som drabbas av psykisk ohälsa är lata och veka. Det är tvärt om och handlar om personer som har pressat sig till gränsen, många gånger även över, under en lång tid för att finnas till, producera och göra så mycket som möjligt.

Vi måste utmana och sudda ut de föreställningar som finns runt omkring det här samt det stigmat som skapats av det.

För mig liksom många andra beror det på väldigt många olika saker. Men något som de flesta har gemensamt är att det är arbetsrelaterat: den sjuka jobbstressen.

De senaste fem åren har den här typen av sjukskrivningar ökat med 70%*
2014 var sociala och organisatoriska faktorer den näst vanligaste orsaken till anmälda arbetssjukdomar efter belastningsfaktorer.*
Det är totalt en tredjedel av alla anmälningar. Det är därför också en väldigt relevant fråga, inte bara ur den humanitära aspekten utan även ur den ekonomiska.
35 miljarder kronor beräknas produktionsbortfall relaterade till frånvaro kosta. Men då är det taget från vad den psykiska ohälsan kostar vilket hamnar på det dubbla.*
Och det är bara den ekonomiska mätbara påverkan. Till det här kommer också den känslomässiga berg och dalbana vilken den som drabbas får gå igenom, liksom de människor som finns runt omkring. Det här drabbar alla. Välbetalda företagsledare som timanställda restaurangarbetare.

Varför då?
När en tittar på samhället i stort så kan jag inte låta bli att dra paralleller med det ökande och i min mening sjuka kravet på profit. Vinsterna ska öka!
Otaliga gånger har jag hört från företag att de analyserar siffror: Anser de sig behöva öka produktiviteten hos de anställda så skär de ner på personalen med samma, eller med tiden större totala arbetsbelastning. Det här trotts att det går bra eller till och med riktigt bra för företaget. Det är ur deras ögon bara inte bra nog, det är en vinst men vinsten anses för liten.
Ett kortsiktigt ekonomiskt drag som troligtvis ser väldigt bra ut på papper med en tillfällig turboboost i ekonomin.

Det här har mynnat ut i en baksmälla av episka proportioner.
Alla reagerar vi olika på olika saker. Precis som boxare orkar vi olika mycket och har våra specifika styrkor.
Men precis som boxare så finns det tillfällen då en känner sig trött och släpper garden.
Då krävs det inte så väldigt mycket för att hamna där på mattan, oförstående om vad det egentligen var som hände. Allt som krävs är bara ett välvinklat slag vid rätt tillfälle. Oavsett vem en är eller kommer ifrån.

Arbetsmiljöverket introducerade därför nya regler för att gynna ett bättre arbetsklimat. Att det skedde måste jag ge en eloge till alla fackligt aktiva, medlemmar och politiskt aktiva för, som faktiskt bidra till att den här typen av frågor får ta plats.
Det krävs en vilja från flera parter för att stävja detta. Inte minst att det uppmärksammas politiskt med ett medvetet långsiktigt arbete för att få bort det här fenomenet. Det krävs även att parterna på arbetsmarknaden ser problemet och vill göra något åt det – det bidrar ju onekligen till en win win situation.

Men det finns de som absolut inte skulle hålla med mig. Till exempel arbetsgivarorganisationernas motsvarighet till LO: Svenskt Näringsliv.
De twittrade samma dag som de nya reglerna från Arbetsmiljöverket släpptes hur orimligt det hela är.
Bissart och långt ifrån humanitärt utspel om du frågar mig. Det står ju klart att det finns mycket att vinna.
Det orimliga står i hur företag och dess ledningar skär ner och belastar människor för högre vinsters skull som sedan göms undan välfärd och de belastade, för att återfinnas i skatteparadis.

Jag vill inte att mina söner ska ses som förbrukningsvara i form av arbetskraft när de växer upp för att förbrukad till förmån för ett allt högre vinstuttag.

Det är något värt att fightas om.

*Siffror från Arbetsmiljöverket och SCB

Arbetsgivaren skrek -Kom inte hit och stör!

Ska vi ha ett samhälle där några få, som är priviligierade och har förmågan att skrika högt, är dem som kan se sig som vinnare på bekostnad av oss andra? Eller ska vi ha ett samhälle där fler, vi alla, ges möjligheten att ses som vinnare? Jag vet vad jag väljer. Vad väljer du?

-Det är ju fördjävligt att ni bara ska komma och störa. Vet ni inte hur förbannat svårt det är att driva företag utan att ni kommer och stör!

Det var ett var den första frasen jag möttes av när jag sträckte fram handen och presenterade mig för chefen för en arbetsplats. Det här skedde under en tid då jag arbetade i ett projekt för mitt dåvarande fackförbund. Den öppningsfrasen följdes också av en hel arsenal av nedvärderande kommentarer samtidigt som jag blev inföst till fikarummet där de anställda drack sitt morgonkaffe.

Min presentation av mig själv och mitt uppdrag avbröts snabbt av chefen som fortsatte att göra sig lustig över mig, mitt uppdrag och fackföreningar i stort. Huvudtemat på förolämpningarna var att vi gjorde det alldeles för svårt för företag och företagare att tjäna pengar vilket gjorde det oerhört svårt för de anställda i sin tur. Till saken hör att chefen hade kommit till arbetsplatsen strax efter mig. Han kom i sin splitternya Range Rover bärandes dyra märkeskläder. Han utstrålade alltså inte direkt att befinna sig i en ekonomiskt desperat situation.

Förhållningssättet denne man hade gentemot sina anställda var som ett absurt skådespel av 1800 och 1900-talets trevar och patroners förhållningssätt till arbetare. -Det var uppenbart att det handlade om klass. Han och dom. Han, som VD, borde få tjäna mer på bekostnad av de anställda. Han som VD borde få ha så pass fria tyglar att han kan bestämma över sina anställda själv.
Många av dessa anställda var nya i Sverige och subventionerad arbetskraft. De utnyttjades så mycket det gick av VDn.

Den här situationen har blivit en symbol för mig gällande hur det inte borde vara och varför en progressiv, genomarbetad fördelningspolitik är viktig i hänseendet av att minska klyftor. Under det här projektet mötte jag flera seriösa företagare som genom sin seriösa syn på sina anställda och verksamheten visar att det fungerar ypperligt att ha en stark facklig organisation och inte utnyttja människor i en utsatt situation för att nå resultat. Att det faktiskt är en win win – situation när en fungerande och öppen dialog finns.

När en arbetar med människor i många olika samhällsskikt så går det att se hur mycket mer de som befinner sig i de övre skikten har tillgång till jämför med dem som inte har så mycket. Titta till exempel på en kasse basvaror. Jämför sedan hur stor del den utgör av lönen för en välmående VD i de övre samhällsskikten jämfört med en timanställd som befinner sig i ett lägre samhällsskikt. Det blir så tydligt då.

”De som tjänar mer ska betala mer i skatt, det är de flesta politiker och vanliga medborgare överens om. Men verkligheten i Sverige ser annorlunda ut,” skriver Per Sundgren, ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden, i en debattartikel i Aftonbladet.
”I realiteten är det så att de med lägst inkomster måste lägga en mycket större del av sina inkomster på det mest nödvändiga, än de med höga inkomster”. skriver han enligt Omni.
Sundgren uppmanar politikerna att ta partiprogrammens jämlikhetsretorik på allvar. ”Det är inte rimligt att en höginkomsttagare som Björn Wahlroos (Nordeas ordförande) bara betalar 16–17 procent i skatt, en nivå långt under vanliga löntagare.”

Nästan var femte person, 16 år och äldre, klarar inte av en oväntad utgift på 12 000 kr utan att låna eller be om hjälp, enligt SCB.

Så vi kanske kan våga oss på att dra slutsatsen att det inte är så tufft att vara VD och driva företag på det sättet som så effektivt målas upp för oss andra vänliga dödliga, sett till skattesystem och den svenska tvåparts-modellen. Klart att de kan ha det tufft på sina jobb precis som vem som helst, men vi behöver nog nyansera debatten.

Ska vi ha ett samhälle där några få, som är priviligerade och har förmågan att skrika högt, är dem som kan se sig som vinnare på bekostnad av oss andra? Eller ska vi ha ett samhälle där fler, vi alla, ges möjligheten att ses som vinnare? Jag vet vad jag väljer. Vad väljer du?

Bygg bostäder så vanligt folk kan bo och leva i trygghet!

Är det inte dags att släppa den naiva övertron på marknaden? En privat marknad är absolut rätt i vissa fall, men när det kommer till människors välmående och boende borde vi kanske lägga om kursen.
Är det inte dags att vi får ett statligt krav på större samhällsansvar gällande kommunernas allmännyttiga bostadsbolag?

För att skapa bra förutsättningar för ett gott liv vidhåller jag att det viktigaste är arbete och bostad. Det lustiga är att dessa ämnen ofta glöms bort i samhällsdebatten. Framförallt vikten av ett tryggt boende. Det ska inte bara vara tryggt med utgångspunkt från människors relationer till varandra utan också tryggt i den mening att de ska veta att de får bo kvar. Det är viktigt och till och med, vågar jag påstå, avgörande för hur väl vi kan få integrationen att fungera. Inte bara integration för nyanlända, vilket givetvis är extremt viktigt, utan även integrationen mellan generationer och andra samhällsgrupper emellan.

När vi pratar bostadspolitik reduceras ofta debatten till 6 kvarter i Stockholms innerstad, det är ju inte på något sätt representativt för Sverige. ” – Marie Linder, ordförande Hyresgästföreningen.

Flera partier vill inte röra begreppet marknadshyror. Däremot så uttalar de ett stöd för friare hyressättning. Min egna uppfattning är att ett sådant utspel går ut på att dölja sin egentliga agenda. Om de är för att ge bostadsbolag möjlighet att sätta hyran fritt, är inte det marknadshyror då? Skulle det inte vara mer ärligt att säga att de är för marknadshyror? Det är ju faktiskt människors hem vi pratar om. Kanske borde vi börja prata om hemfokuserad politik istället för benämningen bostadspolitik. Idag så ökar antalet unga som känner sig tvungna att bo hemma, hyra svart eller ett osäkert 2/3/4-handskontrakt. Att ha det i åtanke tillsammans med de många osäkra anställningarna som finns, undrar jag varför unga straffas på det här sättet.
Nästa vecka blir det min åttonde flytt på tre år. Majoriteten av mina saker har jag i två förråd – ett i Skövde och ett i Kungsbacka. Är det lätt att landa någonstans och bygga sig ett liv? Den frågan får mina resväskor svara på.” Pontus, Göteborg, från inmybackyard.se – ett samarbete mellan Hyresgästföreningen och Universal Music.

Enligt SCB är 6 av 10 boenden hyresrätter. Trotts det så finns det för få hyresrätter vilka är tillgängliga för några andra än medelålders övre medelklass. Byggtakten har avtagit något gentemot toppen som precis har varit. Ändå finns det väldigt många som inye gör annat än att drömma om möjlogheten till en egen bostad. Är det så att marknaden som avser möta behovet hos de mer och mest välbärgade börjar mättas? Kan det vara som så att det stora fokuset hos bolagen har legat hos de som har råd att betala mesta möjliga per kvm? Visst är det bra att behovet av bostad inom den gruppen tillgodoses, men vad händer med övriga grupper i samhället som suktar efter ett hem att bygga sina liv ifrån?

För vilka byggs det? Varför? Varför syns inte bostads/-hemfrågan i den politiska debatten?

Tyskland nämns ibland som exempel när hyressättningen och framförallt marknadshyror debatteras. Det är lite lustigt då staten i Tyskland har tillgodosett behovet av bostäder under tid samtidig som den svenska staten överlät det ansvaret till marknaden i och med Bildt-regeringen tillträde 1991. I och med det så här marknaden valt att hålla igen byggandet parallellt med ett ökat bostadsbehov med resultatet att lönsamheten per kvadratmeter har ökat markant. Till det här hör att staten har förflyttat den ekonomiska belastningen från sig själv till hushållen vilket, med det ökade kvadratmeterpriset som bakgrund, har försatt hushållen, alltså oss, i en ohållbar lånekarusell som vi blivit inbringade i.
Samtidigt så måste de kommuner som tappar invånare få hjälp och stöd att hantera det.
Är det inte dags att släppa den naiva övertron på marknaden? En privat marknad är absolut rätt i vissa fall, men när det kommer till människors välmående och boende borde vi kanske lägga om kursen.
Är det inte dags att vi får ett statligt krav på större samhällsansvar gällande kommunernas allmännyttiga bostadsbolag?

Varför fokuserar vissa politiska strömningar, så som allianspartierna, på att de få ska premieras? Jag vill se ett system med ett bredare politiskt perspektiv som, i stället för att skapa fantastiska förutsättningar för de mest välbärgade, skapar möjlighet till att bygga stabila grunder att stå på för alla så att vi fortsättningsvis får ett jämlikt samhälle.

Det är ju inte alla som är högavlönade med möjlighet att bo flott i Stockholms innerstad.

Jag hatar klassklyftor – alla förtjänar att bli vinnare


“Jag anser att vi bör fördela skatter och bygga system så att alla har råd att rymmas i systemen, så att alla får en chans att resa sig och för sin del bli vinnare. Inte räknas bort och tryckas ner och bli stämplad som en förlorare, för det är det ingen som är.”

Solna tingsrätt friade en misshandelsmisstänkt make eftersom han var från en fin familj. Blåmärkerna kan vara ett resultat av för lite sömn enligt nämndemännen, rapporterar Aftonbladet.
Cancerfondens senaste rapport gav gällande att cancervården inte är jämlik. Som lågutbildad får du finna dig i att du löper större risk för att dö än om du är högutbildad.
Åtta av tio anser att det finns ett klassamhälle enligt en undersökning gjord av den fackliga tankesmedjan Katalys.
I tidningen Arbetet kommenterar Göran Therborn undersökningen:
”– Vi har fått ett nytt klassamhälle, mycket brutalare, mycket mer kluvet än tidigare.
Förmögenshetskoncentrationen går inte att jämföra med något annat land i Europa, däremot med USA och Sydafrika.
– Den stora skillnaden går mellan de som har kapitalmakten i landet, plus den politiskt administrativa överheten – och å andra sidan alla andra vanliga löntagare, säger Göran Therborn.”
Och samtidig så ser vi ständigt rapporter om hur de som har får mer på bekostnad av dem som har mindre.
Rapporter om att friskolor tjänar stora pengar på våra barn med tillsnyggade betyg men i undersökningar lägre generella kunskaper.
Vårdföretag kan vi läsa om lite då och då som delar ut vinster till sina ägare. Och de här får dessutom stöd av oss alla andra som inte har så mycket i form av skatter.

Men vi måste ju ha möjlighet att välja. Det är ju det som är frihet! Eller..?

 

Det SKA inte spela någon roll i vilken familj en är född och uppvuxen i. När otryggheten kommer nära en själv ser man verkligen vikten av ett starkt välfärdssamhälle. Min son på bilden under en av många sjukhusvistelser.

“När vi hämtade ut medicin till vår son hemma och fick veta att den var subventionerad och inte kostade oss något. Det spelade roll för oss. Än mer borde det spela roll för de med lägre inkomster än de vi har i min familj.”

När vi hämtade ut medicin till vår son hemma och fick veta att den var subventionerad och inte kostade oss något. Det spelade roll för oss. Än mer borde det spela roll för de med lägre inkomster än de vi har i min familj.
Är inte det frihet. Att oavsett vilken klass du befinner dig i så vet du att du får vård. Att oavsett vilken klass du befinner dig i så behöver du inte oroa dig för att inte ha råd med medicinen till dina barn! Jag vill absolut inte se att någon förövare som har gett sig på mina barn ska gå fri på grund av att denne är från en fin familj!

När jag ser rapporter om människor som tjänar 50 gånger mer en genomsnittlig arbetare för att sedan vända blad och läsa om ytterligare förslag om skatteavdrag och paradisgömmor för de med fulla fickor, så kan jag inte hjälpa att må dåligt. Samtidigt hörs privatisering lite här och var uppburna av vindar viskandes frihet. Men i ett samhälle där välfärd helt uppbyggt på vinstintressen är det för mig svårt att se det tillgodose alla människors behov efter alla dess olika förutsättningar.
Det är inget fel med att ha en summa pengar på banken. Men faktum är att desto mer pengar som finns på bankkontot, desto större möjlighet har den personen att bidra till en positiv samhällsutveckling.
Jag kan inte tala för dig. Jag vill dock inte se att mina barn eller eventuella barnbarn begränsas i möjligheter att studera. Jag vill inte heller se att de ”räknas bort” eller ”prioriteras ner” i vård och omsorg för att de har valt yrken som inte gör dem väldigt rika men desto mer lyckliga, som min kära mamma som arbetar inom äldrevården till exempel.

Nej, fortsatt anser jag att vi bör fördela skatter och bygga system så att alla har råd att rymmas i systemen, så att alla får en chans att resa sig och för sin del bli vinnare. Inte räknas bort och tryckas ner och bli stämplad som en förlorare, för det är det ingen som är.

Det här önskar jag oss alla, framförallt mina barn!

Arbete och hem, grundförutsättningen för oss alla

Jag anser att arbete och hem är fundamenten i var människas liv för att vidare skapa sig en framtid.

Vi har länge sett hur tillgängligheten och inflytandemöjligheten gentemot de här två grundklossarna attackeras gång på gång. Ofta sägs det att marknaden ska lösa det, som om marknaden var en magisk trollformel som fixar allt. Vi som arbeta ska vara mer ”flexibla” och mindre kravställande gentemot den fantastiska marknadens krav. ANNARS kommer allt att gå åt skogen enligt vissa tyckare. Därför borde det enligt dessa förespråkare lagstiftas om att arbetare inte borde kunna hävda sig, till exempel strejka, så länge det inte stör produktionen.

I praktiken så skulle det innebära att det inte går att hävda sig mer än att skrika på någon bärandes skjorta, kavaj och hörselkåpor med radio vars volym är uppskruvad till max.
Ofta höjer dessa personer rösten när det kommer till boendefrågan och framförallt hyresrätten.
Hyresrätten har under många år fungerar bra som boendealternativ för dem som inte har möjlighet att köpa något hus eller bostadsrätt som finns i den allt mer heta och bubblande bostadsmarknaden.
• Det krävs ingen kontantinsats
• Det är enkelt och det finns ofta möjligheter till byte vid behov.
• Det är en relativt fast hyra.
• En får hjälp vid nödvändiga reparationer i hemmet, m.m.

Bostadsrätten är ett bra alternativ för dem som inte vill och framförallt för dem som inte kan köpa en bostad.
Jag vågar påstå att det här har varit ett avgörande alternativ för bland annat de ensamstående föräldrarna och pensionärer med låga inkomster som vi har här i landet, samt dem som är på väg ut i arbetslivet efter skolan utan en intjänad buffert och ofta med studieskulder.Det är inte alltid så lätt att skaka fram rätt storlek på kapital ur sin pengapåse, varför ett alternativ till att köpa sin bostad måste finnas.

Ur en artikel, (publicerad i Expressen 14 oktober -17), går att läsa: ”Moderaterna ska arbeta för ett nytt och mindre reglerat hyressättningssystem”. Med kommentaren: ”Det är jättekul att partiet nu kan börja arbeta aktivt för att införa marknadshyror”. -Benjamin Sousa, ordförande MUF.
Susanna Höglund från SABO skriver i en debattartikel i SvD att även länder mes marknadshyror och så kallade socialbostäder har bostadsbrist och svårt att få fram hem till socioekonomiskt svaga. Hon skriver även vidare att fler hushåll skulle bli beroende av bidrag och att kostnaden för samhället skulle öka.
Di uppger i en artikel att även Sverigedemokraterna är öppna för att fasa in marknadshyror efter uppgifter från SD:s ekonomisktpolitiska talesperson Oscar Sjöstedt.

Moderaternas och SD:s uttalanden och beslut går i linje med vad lobbyisterna på tankesmedjan Timbro har presenterat där en avreglering med uppskrivna hyror över tid ska hamna på mycket högre nivåer. Estrid Faust och Gustav Karreskog, båda med bakgrund från centerstudenter, menar som författare av den här rapporten att det är skattebetalare som får lida i nuvarande läge och att deras system mer troligt kan bidra till bättre integration och en mer rättvis bostadsmarknad där hyresgäster inte längre har någon egen part att vända sig till för hjälp.

Är det inte konstigt att en politisk inriktning så gärna vill införa regler och lagar så att du och jag med våra familjer, ska få mindre att säga till om gentemot dem med pengar och makt på ena sidan. Sedan vill de prompt ta bort lagar och regler för att göra samma sak å andra sidan. Ja, konstigt…