Vi måste slå knockout på den psykiska ohälsan

 

Tänk dig en boxningsring. En boxare får ett slag, en riktig uppercut, på hakan och faller ihop. Denne slagna kämpe försöker att ta sig upp, men det går inte. Kroppen lyder inte riktigt utan faller tillbaka gång på gång ner till mattan igen.

Tänk dig en boxningsring. En boxare får ett slag, en riktig uppercut, på hakan och faller ihop. Denne slagna kämpe försöker att ta sig upp, men det går inte. Kroppen lyder inte riktigt utan faller tillbaka gång på gång ner till mattan igen. Viljan finns där men kroppens oförmåga att lyda skapar frustration och förvirring. Envist försöker hjärnan vinna över kroppen som den gjort så många gånger tidigare vid hårda smällar och långa  nedbrytande ronder. Nu är det dock kroppen som säger ifrån och hjärnan tvingas trotts sin kamp att ge efter.
Det är inte förrän efter ett tag som kroppen börjar lyda tillräckligt för att, ansträngt kravlandes och med hjälp, ha möjlighet att ta sig upp på fötter igen. Då står det klart att fightern har blivit knockad. Slagen på knockout vilket innebär vila och träning innan en comeback är möjlig.

Det är så det känns.
Det är så det känns att bli sjukskriven med stress och utmattningssymtom – att, som det kallas, gå in i väggen. Den nya folksjukdomen.
Jag vet. Jag har varit sjukskriven på grund av just stress och utmattning, en av 32000 det året. När en siffra nämns på det här sättet så tenderar det att bli bara det: en siffra som presenteras. Det är så lätt att vifta bort, det känns så avlägset. Ändå är det så det alltid presenteras. Som en siffra, kanske just därför att det är så lätt och konkret – men det är även opersonligt och svårt att relatera till.

Det handlar, till syvende och sist, om individer. Det handlar om människor som ständigt vill mer. Människor vi möter, arbetar och skrattar med varje dag. Personer som arbetar med en vilja att göra långt mycket mer än vad kroppen tillåter. Personer som inte bara vill mer utan även försöker mer än vad de borde – med en ambition och kravbild som vida överstiger vad som är sunt. Det här är våra vänner, arbetskamrater och familjemedlemmar vilka viftar bort varningssignalerna för att göra lite till. Gång på gång. Trotts det så lever vissa föreställningar om att de som drabbas av psykisk ohälsa är lata och veka. Det är tvärt om och handlar om personer som har pressat sig till gränsen, många gånger även över, under en lång tid för att finnas till, producera och göra så mycket som möjligt.

Vi måste utmana och sudda ut de föreställningar som finns runt omkring det här samt det stigmat som skapats av det.

För mig liksom många andra beror det på väldigt många olika saker. Men något som de flesta har gemensamt är att det är arbetsrelaterat: den sjuka jobbstressen.

De senaste fem åren har den här typen av sjukskrivningar ökat med 70%*
2014 var sociala och organisatoriska faktorer den näst vanligaste orsaken till anmälda arbetssjukdomar efter belastningsfaktorer.*
Det är totalt en tredjedel av alla anmälningar. Det är därför också en väldigt relevant fråga, inte bara ur den humanitära aspekten utan även ur den ekonomiska.
35 miljarder kronor beräknas produktionsbortfall relaterade till frånvaro kosta. Men då är det taget från vad den psykiska ohälsan kostar vilket hamnar på det dubbla.*
Och det är bara den ekonomiska mätbara påverkan. Till det här kommer också den känslomässiga berg och dalbana vilken den som drabbas får gå igenom, liksom de människor som finns runt omkring. Det här drabbar alla. Välbetalda företagsledare som timanställda restaurangarbetare.

Varför då?
När en tittar på samhället i stort så kan jag inte låta bli att dra paralleller med det ökande och i min mening sjuka kravet på profit. Vinsterna ska öka!
Otaliga gånger har jag hört från företag att de analyserar siffror: Anser de sig behöva öka produktiviteten hos de anställda så skär de ner på personalen med samma, eller med tiden större totala arbetsbelastning. Det här trotts att det går bra eller till och med riktigt bra för företaget. Det är ur deras ögon bara inte bra nog, det är en vinst men vinsten anses för liten.
Ett kortsiktigt ekonomiskt drag som troligtvis ser väldigt bra ut på papper med en tillfällig turboboost i ekonomin.

Det här har mynnat ut i en baksmälla av episka proportioner.
Alla reagerar vi olika på olika saker. Precis som boxare orkar vi olika mycket och har våra specifika styrkor.
Men precis som boxare så finns det tillfällen då en känner sig trött och släpper garden.
Då krävs det inte så väldigt mycket för att hamna där på mattan, oförstående om vad det egentligen var som hände. Allt som krävs är bara ett välvinklat slag vid rätt tillfälle. Oavsett vem en är eller kommer ifrån.

Arbetsmiljöverket introducerade därför nya regler för att gynna ett bättre arbetsklimat. Att det skedde måste jag ge en eloge till alla fackligt aktiva, medlemmar och politiskt aktiva för, som faktiskt bidra till att den här typen av frågor får ta plats.
Det krävs en vilja från flera parter för att stävja detta. Inte minst att det uppmärksammas politiskt med ett medvetet långsiktigt arbete för att få bort det här fenomenet. Det krävs även att parterna på arbetsmarknaden ser problemet och vill göra något åt det – det bidrar ju onekligen till en win win situation.

Men det finns de som absolut inte skulle hålla med mig. Till exempel arbetsgivarorganisationernas motsvarighet till LO: Svenskt Näringsliv.
De twittrade samma dag som de nya reglerna från Arbetsmiljöverket släpptes hur orimligt det hela är.
Bissart och långt ifrån humanitärt utspel om du frågar mig. Det står ju klart att det finns mycket att vinna.
Det orimliga står i hur företag och dess ledningar skär ner och belastar människor för högre vinsters skull som sedan göms undan välfärd och de belastade, för att återfinnas i skatteparadis.

Jag vill inte att mina söner ska ses som förbrukningsvara i form av arbetskraft när de växer upp för att förbrukad till förmån för ett allt högre vinstuttag.

Det är något värt att fightas om.

*Siffror från Arbetsmiljöverket och SCB