Begrav egoismen – Bygg en värld av kärlek

“Det är dags att tillsammans skapa en värld där alla kan känna sig fria. Där makten av pengar och prylar inte är större än människors liv. Dags att vi tillsammans skapar en värld som vi önskar oss själva. Det är dags att begrava egoismen, bygga en värld och ett samhälle som präglas av kärlek och inte hat.”

 

Idag tänkte jag på mänskliga rättigheter lite extra mycket. Idag tänkte jag på hur denna värld blir omänskligare för var dag som går. Trots att vi ser så mycket hemskheter, trots att bilder, videos och eländen visas dagligen om allt som sker runt om oss så vänder vi huvudet åt andra hållet. Vi tar oss inte tid att se, vi tar oss inte tiden att att säga stopp. Medan jag försöker ta ut känslorna på papper så känner jag hur hela kroppen fryser till is samtidigt som tårarna rinner ner för min kind. Frustrerad som jag är just nu kan jag inte ha tillräckligt med styrka att göra något åt detta som jag just nu känner utan jag bara sitter här i min ensamhet och känner av den kalla luften som denna sena kväll blåser på mitt ansikte.

Idag tänkte jag mycket på just detta med mänskliga rättigheter, tänkte på alla människor som dagligen kämpar för sina liv, barn som dagligen utför arbete för mat på bordet. Mammor som knappt kan somna för oron över att inte kunna ge sitt barn mat dagen som kommer. Kvinnor som bär på smärta som ingen kan första. Flickor som tvingas bli bortgifta. Människor som flyr sina hem på grund av krig. Människor som inte orkar mer med att kämpa för deras rättigheter att vara sig själva. Barn som blir mobbade medan vuxna ser på. Äldre som dör i ensamhet för vi inte tar oss tiden att finnas tillgängliga för dem. Jag tänker på hur vi stänger gränser och bygger ett samhälle där vi och dom står mot varandra. Stänger gränser för dom mest behövande för våran rädsla är större än deras överlevnad. Kan ni förstå, våran “rädsla” väger mer än deras andetag, större än deras existens. Jag vet att det är svårt att leva med rädslan men tro mig det är så mycket svårare att leda i rädslan.

Idag tänker jag på detta som vi kallar för människans utveckling utan att förstå. Utan att kunna begripa vad det mänskliga står för. Vi bryter mot det vi kallar mänskliga rättigheter utan skam, som om vi står över alla andra. Som om vi aldrig behöver varandra. Ja, vi utvecklas varje dag. Teknologiskt sätt, men inte alls i oss själva. I att vara människa. I att kunna acceptera andra runt om oss. I att kunna begripa vad som sker i vår värld. Utan att kunna ge handen till någon behövande. För vi är för upptagna med våra perfekta liv. För våra behov att kunna köpa den senaste/dyraste TVn väger mer än att ett barn som behöver mat.

Jag har fått höra så många gånger att det inte är vår uppgift, vårt ansvar att ta hand om människor i nöd, men det är klart att det är vårt ansvar, för vems ansvar är det annars? Det är varje individs ansvar att bidra till att barn ska kunna äta sig mätta och sova tryggt. Det är visst vårt ansvar att se till att barn ska kunna känna sig trygga i sitt eget hem, att inte behöva gå runt med en klump av rädsla i magen. Visst fan är det vår uppgift som människor att ta hand om varandra. Vi måste sluta lägga skulden på alla andra och börja med oss själva, för visst kan vi gå långt i utvecklingen, den mänskliga utvecklingen. Vi måste våra tro att det blir bra, för när vi får tanken att vandra i oss själva så kommer vi se skillnaden. Respekt och empati är för alla människor, i slutändan är vi alla lika när vi lämnar denna jord.

Det är dags att sluta vara så själviska, dags att agera och inte bara kolla på allt elände som sker runt oss. Det är dags att säga stopp på det som bryter mot mänskliga rättigheter. Dags att tillsammans skapa en värld där alla kan känna sig fria. Där makten av pengar och prylar inte är större än människors liv. Dags att vi tillsammans skapar en värld som vi önskar oss själva. Det är dags att begrava egoismen, bygga en värld och ett samhälle som präglas av kärlek och inte hat.

Vi måste slå knockout på den psykiska ohälsan

 

Tänk dig en boxningsring. En boxare får ett slag, en riktig uppercut, på hakan och faller ihop. Denne slagna kämpe försöker att ta sig upp, men det går inte. Kroppen lyder inte riktigt utan faller tillbaka gång på gång ner till mattan igen.

Tänk dig en boxningsring. En boxare får ett slag, en riktig uppercut, på hakan och faller ihop. Denne slagna kämpe försöker att ta sig upp, men det går inte. Kroppen lyder inte riktigt utan faller tillbaka gång på gång ner till mattan igen. Viljan finns där men kroppens oförmåga att lyda skapar frustration och förvirring. Envist försöker hjärnan vinna över kroppen som den gjort så många gånger tidigare vid hårda smällar och långa  nedbrytande ronder. Nu är det dock kroppen som säger ifrån och hjärnan tvingas trotts sin kamp att ge efter.
Det är inte förrän efter ett tag som kroppen börjar lyda tillräckligt för att, ansträngt kravlandes och med hjälp, ha möjlighet att ta sig upp på fötter igen. Då står det klart att fightern har blivit knockad. Slagen på knockout vilket innebär vila och träning innan en comeback är möjlig.

Det är så det känns.
Det är så det känns att bli sjukskriven med stress och utmattningssymtom – att, som det kallas, gå in i väggen. Den nya folksjukdomen.
Jag vet. Jag har varit sjukskriven på grund av just stress och utmattning, en av 32000 det året. När en siffra nämns på det här sättet så tenderar det att bli bara det: en siffra som presenteras. Det är så lätt att vifta bort, det känns så avlägset. Ändå är det så det alltid presenteras. Som en siffra, kanske just därför att det är så lätt och konkret – men det är även opersonligt och svårt att relatera till.

Det handlar, till syvende och sist, om individer. Det handlar om människor som ständigt vill mer. Människor vi möter, arbetar och skrattar med varje dag. Personer som arbetar med en vilja att göra långt mycket mer än vad kroppen tillåter. Personer som inte bara vill mer utan även försöker mer än vad de borde – med en ambition och kravbild som vida överstiger vad som är sunt. Det här är våra vänner, arbetskamrater och familjemedlemmar vilka viftar bort varningssignalerna för att göra lite till. Gång på gång. Trotts det så lever vissa föreställningar om att de som drabbas av psykisk ohälsa är lata och veka. Det är tvärt om och handlar om personer som har pressat sig till gränsen, många gånger även över, under en lång tid för att finnas till, producera och göra så mycket som möjligt.

Vi måste utmana och sudda ut de föreställningar som finns runt omkring det här samt det stigmat som skapats av det.

För mig liksom många andra beror det på väldigt många olika saker. Men något som de flesta har gemensamt är att det är arbetsrelaterat: den sjuka jobbstressen.

De senaste fem åren har den här typen av sjukskrivningar ökat med 70%*
2014 var sociala och organisatoriska faktorer den näst vanligaste orsaken till anmälda arbetssjukdomar efter belastningsfaktorer.*
Det är totalt en tredjedel av alla anmälningar. Det är därför också en väldigt relevant fråga, inte bara ur den humanitära aspekten utan även ur den ekonomiska.
35 miljarder kronor beräknas produktionsbortfall relaterade till frånvaro kosta. Men då är det taget från vad den psykiska ohälsan kostar vilket hamnar på det dubbla.*
Och det är bara den ekonomiska mätbara påverkan. Till det här kommer också den känslomässiga berg och dalbana vilken den som drabbas får gå igenom, liksom de människor som finns runt omkring. Det här drabbar alla. Välbetalda företagsledare som timanställda restaurangarbetare.

Varför då?
När en tittar på samhället i stort så kan jag inte låta bli att dra paralleller med det ökande och i min mening sjuka kravet på profit. Vinsterna ska öka!
Otaliga gånger har jag hört från företag att de analyserar siffror: Anser de sig behöva öka produktiviteten hos de anställda så skär de ner på personalen med samma, eller med tiden större totala arbetsbelastning. Det här trotts att det går bra eller till och med riktigt bra för företaget. Det är ur deras ögon bara inte bra nog, det är en vinst men vinsten anses för liten.
Ett kortsiktigt ekonomiskt drag som troligtvis ser väldigt bra ut på papper med en tillfällig turboboost i ekonomin.

Det här har mynnat ut i en baksmälla av episka proportioner.
Alla reagerar vi olika på olika saker. Precis som boxare orkar vi olika mycket och har våra specifika styrkor.
Men precis som boxare så finns det tillfällen då en känner sig trött och släpper garden.
Då krävs det inte så väldigt mycket för att hamna där på mattan, oförstående om vad det egentligen var som hände. Allt som krävs är bara ett välvinklat slag vid rätt tillfälle. Oavsett vem en är eller kommer ifrån.

Arbetsmiljöverket introducerade därför nya regler för att gynna ett bättre arbetsklimat. Att det skedde måste jag ge en eloge till alla fackligt aktiva, medlemmar och politiskt aktiva för, som faktiskt bidra till att den här typen av frågor får ta plats.
Det krävs en vilja från flera parter för att stävja detta. Inte minst att det uppmärksammas politiskt med ett medvetet långsiktigt arbete för att få bort det här fenomenet. Det krävs även att parterna på arbetsmarknaden ser problemet och vill göra något åt det – det bidrar ju onekligen till en win win situation.

Men det finns de som absolut inte skulle hålla med mig. Till exempel arbetsgivarorganisationernas motsvarighet till LO: Svenskt Näringsliv.
De twittrade samma dag som de nya reglerna från Arbetsmiljöverket släpptes hur orimligt det hela är.
Bissart och långt ifrån humanitärt utspel om du frågar mig. Det står ju klart att det finns mycket att vinna.
Det orimliga står i hur företag och dess ledningar skär ner och belastar människor för högre vinsters skull som sedan göms undan välfärd och de belastade, för att återfinnas i skatteparadis.

Jag vill inte att mina söner ska ses som förbrukningsvara i form av arbetskraft när de växer upp för att förbrukad till förmån för ett allt högre vinstuttag.

Det är något värt att fightas om.

*Siffror från Arbetsmiljöverket och SCB

Trygghet för alla – inte bara för några få

“Det är valår och vi matas med vallöften, fula debatter, vinklad statistik, fake news och kontraster. För mig är det självklart, jag vill leva i ett samhälle med trygghet för alla och inte bara de några få.”

”Vi kommer inte vika en millimeter på valfriheten”
Detta uttalande gör Gunnar Strömmer på Moderaternas pressträff när de lanserar sina vallöften. För att sätta detta i sitt sammanhang så pratade han om ”deras svenska modell”. Valfriheten står alltså över det gemensamt finansierade. Det är ett grundläggande problem för mig som är uppväxt med mindre disponibel inkomst än de som har råd att betala för sig. Ett annat problem för mig är att detta är ett förklätt ord för ”Gör så mycket vinst du bara orkar på skattepengar”.  Valfriheten som redan finns, om vi tar ett exempel på hur det blir när moderaterna styr är Nya Karolinska Sjukhuset, Världens trettonde dyraste byggnad. Jag säger det en gång till, VÄRLDENS TRETTONDE DYRASTE BYGGNAD. Hur har det kunnat bli såhär? Jo, så blir det när människor är jäviga och skor sig själva på det gemensamma.
Moderaternas rapport ”en bättre start i livet” riktar in sig på att sätta ännu högre press på unga genom att öka undervisningstiden med 1 timme om dagen, obligatorisk lovskola för de barn som riskerar att halka efter, och även ”karriärstjänster” i utanförskapsområden.
Det låter väldigt fint att höra att Moderaterna faktiskt bryr sig om de svagare i samhället och vill bekämpa fattigdom. Men blir det trovärdigt när man samtidigt driver frågan om att lagstifta löner och luckra upp LAS? Att lagstifta löner gör att fler kommer bli fattiga även om de jobbar, och att ungdomar skulle ha 70% av ingångslönerna gör att de skulle bli fattigare än alla andra. Och detta är inte en miniminivå utan ett tak. Hur lätt är det då att skapa sitt liv, flytta hemifrån och känna individuell frihet som den liberala läran så kärleksfullt pratar om?

Min åsikt är och kommer förbli att vi ska ha en generell välfärd som gäller alla oavsett hur mycket du har i plånboken och vi alla ska gemensamt finansiera till den efter bärkraft. För att skapa trygghet och bra förutsättningar till alla bör vi istället satsa på trygga tillsvidareanställningar och heltid. Satsa på Lärfritids en reform där fritids är avgiftsfritt och alla får gå oavsett om föräldrarna förvärvsarbetar eller inte. Just för att inte halka efter i skolan och kunna få hjälp om man kommer från ett hem där det inte finns studievana.

Det är valår och vi matas med vallöften, fula debatter, vinklad statistik, fake news och kontraster. För mig är det självklart, jag vill leva i ett samhälle med trygghet för alla och inte bara de några få. Plånbokens storlek ska inte få styra när och om vi behöver nyttja det gemensamma. Och det sista skattepengar ska gå till är konsulter, riskkapitalbolag och vinster i aktiebolag.