Ett högt pris i ett svårt läge

Jag ska försöka mig på ett nyanserat inlägg angående överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna i detta ytterst känslosamma ämne. Det är ett svårt läge och Sverige har varit utan ny regering sedan valet i september. Det är valresultatet som styr och priset för att hålla bort Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna från makten är högt oavsett vad många tycker och känner.

Det är mycket i uppgörelsen som inte är bra, inte bra alls, speciellt när det gäller den ekonomiska omfördelningspolitiken, inskränkningar i LAS och fri hyressättning. När det gäller inskränkningar i arbetsrätten så måste jag ändå nämna att det år arbetsmarknadens parter som fått uppdraget dock med ett hot om lagstiftning om parterna inte kommer fram. Detta är väl just en del som upprör när arbetsmarknadens parter måste förhandla under ett tvång om lagstiftning, men jag har förtröstan i svenska modellen och tror att den kommer att leverera även i denna fråga så att de anställda kan behålla sin trygghet. Annars hamnar det på de fackliga organisationerna reagera med tydlighet.

I överenskommelsen är det tydligt att Centern och Liberalerna är överkompenserade och att det kommer leda till att Socialdemokraterna behöver genomföra en liberal politik vilket jag inte tror gagnar LO-förbundens medlemmar dessvärre.

Men i allt fokus på det som är mindre bra missar vi lätt att det finns en del bra satsningar i uppgörelsen, satsningar på miljön, mer resurser till välfärden och att vi faktiskt får en regering ledd av Socialdemokraterna. För vad är alternativet? Jo extraval säger många särskilt inom vänstern, men då ska vi inte glömma att om Löfven röstas ner går nog frågan till Kristensson innan det blir aktuellt med extraval. Då kommer nog C och L lägga ner sina röster och vi får en ultra konservativ regering med stöd från SD.

Speciellt mot bakgrund av överenskommelsen så måste vi i LO bevaka medlemmarnas intressen och det ska vi göra nationellt, regionalt och lokalt. Vi kommer att ta alla chanser att föra fram våra synpunkter i de forum vi kan. Vi kommer alltid att ha medlemmarnas intressen främst även om det innebär kritik mot sittande majoritet. Men en sak är säker, det är och kommer att vara en intressant och historieskrivande mandatperiod.

Moderaterna slår stenhårt mot barnfamiljer – det gör mig förbannad

“När jag nu hör om Moderaternas förslag att införa karensdagar vid vård av sjukt barn blir jag riktigt förbannad, ledsen och besviken. Ett förslag som slår så hårt framförallt för ensamstående föräldrar.

Förslaget sätter inte bara låginkomsttagare i en dålig ekonomisk sits men jag är övertygad om att det kommer innebära att fler barn blir sjuka när fler känner att man inte har råd att stanna hemma och att man då skickar sjuka barn till förskola och skola”

Lördagsmorgon och födelsedag en fantastik kombo, morgonkaffet är extra gott på lördagar när har hela helgen framför sig, men så läste jag DN Debatt där höga företrädare för Moderaterna gör en stenhård attack mot föräldraförsäkringen. Kaffet smakade helt plötsligt inte lika gott längre. Häng med här ska ni få se varför,

Året var 2005, jag bodde ensam med min son på 4 år. Jag jobbade på en industri i samhället jag då bodde i och på den tiden njöt jag av att kunna cykla till jobbet och kunna lämna på förskolan. Även om industrin är en bra miljö att jobba i så är lönerna där jag kommer ifrån i GGVV-bältet bland de lägre inom industrin.

Vid den här tiden var ett av de stora diskussionsämnena alla dessa föräldrar som skickade sina barn för tidigt till förskolan efter sjukdom och därför smittade andra barn.

Jag var en av dom föräldrarna, inte för att min son hade en smittsam sjukdom men han var ett “öronbarn” det vill säga att han ofta hade ont i sina öron och fick lätt öroninflammation.

Jag var i princip hemma för vård av barn varje månad för sonens återkommande öroninflammationer.
Varje månad var en kamp att få ekonomin att gå ihop.. lönen räckte precis till räkningar och jag fick ofta låna pengar till mat. Som ensamstående med barn är ekonomin oftast väldigt tuff så var det i alla fall för mig. När man dessutom måste vara hemma och Vabba så innebär det att man får knappt 80% av lönen. Lägg där till att man den där mamman som andra föräldrar tittade lite extra på när just deras barn blev sjuka för att de visste att mitt barn ofta hade varit sjukt och kanske smittat deras barn.

Jag lärde mig se nån dag innan när min son började få ont i öronen och jag kunde då ibland ge honom Alvedon och skicka honom till dagis och hoppas att det skulle gå en dag till utan att vi behövde stanna hemma från jobb och skola.. inte för att jag inte ville vara hemma med min sjuka son utan för att jag inte hade råd att vara hemma.

När jag nu hör om Moderaternas förslag att införa karensdagar vid vård av sjukt barn blir jag riktigt förbannad, ledsen och besviken. Ett förslag som slår så hårt framförallt för ensamstående föräldrar. Förslaget sätter inte bara låginkomsttagare i en dålig ekonomisk sits men jag är övertygad om att det kommer innebära att fler barn blir sjuka när fler känner att man inte har råd att stanna hemma och att man då skickar sjuka barn till förskola och skola.

Det här förslaget hade helt slagit undan ekonomin för mig under den tiden.

Moderaternas förslag stannar inte vid att införa karens för vård av sjukt barn. De vill även korta ner tiden som föräldrar kan vara hemma med sina barn.

Vansinniga förslag och Moderaterna visar återigen att de inte bryr sig ett skit om vanligt folk som jobbar och kämpar med att få vardagen att gå ihop.

 

/Anette Myrvold,  vice ordförande LO-distriktet i Småland och Blekinge

Familjevecka – Ja, tack!

När vi i mitt kompisgäng träffas så delar alla känslan att det ibland är svårt att få ihop vardagen. Vi vet att vi inte ska ha dåligt samvete, att vi inte ska välja bort att utvecklas på jobbet att leda organisationer och politiska förslag framåt, trots det, gnager det alltid lite och alla känner av det. Socialdemokraternas vallöfte om att införa en -Familjevecka- skulle därför göra underverk.

Nu har vardagen svept in som höststorm. Sommaren och semestern ligger bakom oss. Det är sannolikt den mest intensiva tiden för alla som är engagerade på något sätt när valrörelsen fullständigt exploderar med aktiviteter och politik. Det är mycket som kräver uppmärksamhet, jag har världens bästa jobb på Byggnads som ombudsman där medlemmarna alltid är i fokus, LO-uppdraget som vice ordförande i Småland och Blekinge där vi tillsammans företräder 150 000 LO-förbundsmedlemmar är något som förpliktigar. Det viktigaste uppdraget jag har är trots allt att vara mamma, som ensamstående med tre fantastiska barn är det ett evigt pusslande att få vardagen att fungera. Jag tror många med mig ibland präglas av lite dåligt samvete att man inte räcker till.

När vi i mitt kompisgäng träffas så delar alla känslan att det ibland är svårt att få ihop vardagen. Vi vet att vi inte ska ha dåligt samvete, att vi inte ska välja bort att utvecklas på jobbet att leda organisationer och politiska förslag framåt, trots det, gnager det alltid lite och alla känner av det.

Socialdemokraternas vallöfte om att införa en Familjevecka skulle därför göra underverk för min familj, för mina vänners familj, för våra medlemmars familjer. Det blir helt enkelt lite enklare att få ihop vardagen när varje vårdnadshavare får 5 dagar till att vardagspussla med.

Särskilt underlättar det för många inom LO-yrken som har svårt att ta med jobbet hem eller flexa ihop till barnens lov- och studiedagar.

Såhär veckan inför valet när allt som mest hektiskt känner jag att jag vill ha den där familjeveckan redan nu. Gör därför som jag rösta med Socialdemokraterna den nionde september.

Begrav egoismen – Bygg en värld av kärlek

“Det är dags att tillsammans skapa en värld där alla kan känna sig fria. Där makten av pengar och prylar inte är större än människors liv. Dags att vi tillsammans skapar en värld som vi önskar oss själva. Det är dags att begrava egoismen, bygga en värld och ett samhälle som präglas av kärlek och inte hat.”

 

Idag tänkte jag på mänskliga rättigheter lite extra mycket. Idag tänkte jag på hur denna värld blir omänskligare för var dag som går. Trots att vi ser så mycket hemskheter, trots att bilder, videos och eländen visas dagligen om allt som sker runt om oss så vänder vi huvudet åt andra hållet. Vi tar oss inte tid att se, vi tar oss inte tiden att att säga stopp. Medan jag försöker ta ut känslorna på papper så känner jag hur hela kroppen fryser till is samtidigt som tårarna rinner ner för min kind. Frustrerad som jag är just nu kan jag inte ha tillräckligt med styrka att göra något åt detta som jag just nu känner utan jag bara sitter här i min ensamhet och känner av den kalla luften som denna sena kväll blåser på mitt ansikte.

Idag tänkte jag mycket på just detta med mänskliga rättigheter, tänkte på alla människor som dagligen kämpar för sina liv, barn som dagligen utför arbete för mat på bordet. Mammor som knappt kan somna för oron över att inte kunna ge sitt barn mat dagen som kommer. Kvinnor som bär på smärta som ingen kan första. Flickor som tvingas bli bortgifta. Människor som flyr sina hem på grund av krig. Människor som inte orkar mer med att kämpa för deras rättigheter att vara sig själva. Barn som blir mobbade medan vuxna ser på. Äldre som dör i ensamhet för vi inte tar oss tiden att finnas tillgängliga för dem. Jag tänker på hur vi stänger gränser och bygger ett samhälle där vi och dom står mot varandra. Stänger gränser för dom mest behövande för våran rädsla är större än deras överlevnad. Kan ni förstå, våran “rädsla” väger mer än deras andetag, större än deras existens. Jag vet att det är svårt att leva med rädslan men tro mig det är så mycket svårare att leda i rädslan.

Idag tänker jag på detta som vi kallar för människans utveckling utan att förstå. Utan att kunna begripa vad det mänskliga står för. Vi bryter mot det vi kallar mänskliga rättigheter utan skam, som om vi står över alla andra. Som om vi aldrig behöver varandra. Ja, vi utvecklas varje dag. Teknologiskt sätt, men inte alls i oss själva. I att vara människa. I att kunna acceptera andra runt om oss. I att kunna begripa vad som sker i vår värld. Utan att kunna ge handen till någon behövande. För vi är för upptagna med våra perfekta liv. För våra behov att kunna köpa den senaste/dyraste TVn väger mer än att ett barn som behöver mat.

Jag har fått höra så många gånger att det inte är vår uppgift, vårt ansvar att ta hand om människor i nöd, men det är klart att det är vårt ansvar, för vems ansvar är det annars? Det är varje individs ansvar att bidra till att barn ska kunna äta sig mätta och sova tryggt. Det är visst vårt ansvar att se till att barn ska kunna känna sig trygga i sitt eget hem, att inte behöva gå runt med en klump av rädsla i magen. Visst fan är det vår uppgift som människor att ta hand om varandra. Vi måste sluta lägga skulden på alla andra och börja med oss själva, för visst kan vi gå långt i utvecklingen, den mänskliga utvecklingen. Vi måste våra tro att det blir bra, för när vi får tanken att vandra i oss själva så kommer vi se skillnaden. Respekt och empati är för alla människor, i slutändan är vi alla lika när vi lämnar denna jord.

Det är dags att sluta vara så själviska, dags att agera och inte bara kolla på allt elände som sker runt oss. Det är dags att säga stopp på det som bryter mot mänskliga rättigheter. Dags att tillsammans skapa en värld där alla kan känna sig fria. Där makten av pengar och prylar inte är större än människors liv. Dags att vi tillsammans skapar en värld som vi önskar oss själva. Det är dags att begrava egoismen, bygga en värld och ett samhälle som präglas av kärlek och inte hat.

Välfärd för vanligt folk!

Bild på Magnus Johansson.

“Nu bygger vi ut vår välfärd genom att vi har en stark ekonomi och inte prioriterar skattesänkningar till de som redan har höga inkomster.”

Nu bygger vi ut vår välfärd genom att vi har en stark ekonomi och inte prioriterar skattesänkningar till de som redan har höga inkomster.

Personalen inom välfärden är vår trygghet och ryggrad att satsa på deras arbetsmiljö och anställningsförhållanden är därför oerhört viktigt.

Såhär formulerar Socialdemokraterna sina välfärdskrav.

Stoppa vinstjakten
Vårdens resurser ska gå till att säkerställa en bra vård till alla efter behov. För att det ska bli verklighet vill Socialdemokraterna ändra lagstiftning, se över ersättningssystem och andra viktiga styrsystem för att säkerställa att det är behoven som styr vården, inte marknadsintresset.

Stopp för tvångsprivatiseringar
Socialdemokraterna ser hur privatiseringarna i vården skapar problem och vill därför ta bort lagstiftningen (den så kallade ”tvångs-LOV”) som tvingar landstingen att alltid ge privata vårdcentraler rätt att starta oavsett behov.

Stoppa gräddfiler i vården – Förbud mot att köpa sig före i kön
Vi vill införa ett förbud mot att köpa sig före i kön i offentligt finansierad vård och samtidigt garantera insyn i hur privata vårdgivare hanterar försäkringspatienter i vårdköer.

Skapa ordning och reda i vården – Insyn för medborgarna i vårdbolagen
Svenska folket betalar sjukvården via skatt och har rätt att veta vad deras skattepengar används till – även i privat driven sjukvård. För oss går offentlighetsprincipen före företagens informationssekretess. Socialdemokraterna vill därför införa offentlighetsprincipen inom hela vården.

Ordning och reda i den digitala vården
Digitaliseringen möjliggör bättre tillgänglighet för den som behöver vård och minskad administration för personalen. Patienternas behov och säkerhet måste dock alltid gå först – även på nätet. Därför vill vi styra upp regelverken för den digitala vården.

Att våra kamrater som arbetar inom välfärden blir fler och får mera arbetskamrater gynnar hela samhället oavsett vad vi jobbar med.
Förbunden har genom LO länge drivit på för stora investeringar inom välfärden. Det ställer vi emot stora skattesänkningar som driver isär samhället och skapar orättvisor. Det är den stora konflikten inför valet.

RÖSTA FÖR ETT MER JÄMNLIKT OCH RÄTTVIST SVERIGE 9 SEPTEMBER

Vi måste slå knockout på den psykiska ohälsan

 

Tänk dig en boxningsring. En boxare får ett slag, en riktig uppercut, på hakan och faller ihop. Denne slagna kämpe försöker att ta sig upp, men det går inte. Kroppen lyder inte riktigt utan faller tillbaka gång på gång ner till mattan igen.

Tänk dig en boxningsring. En boxare får ett slag, en riktig uppercut, på hakan och faller ihop. Denne slagna kämpe försöker att ta sig upp, men det går inte. Kroppen lyder inte riktigt utan faller tillbaka gång på gång ner till mattan igen. Viljan finns där men kroppens oförmåga att lyda skapar frustration och förvirring. Envist försöker hjärnan vinna över kroppen som den gjort så många gånger tidigare vid hårda smällar och långa  nedbrytande ronder. Nu är det dock kroppen som säger ifrån och hjärnan tvingas trotts sin kamp att ge efter.
Det är inte förrän efter ett tag som kroppen börjar lyda tillräckligt för att, ansträngt kravlandes och med hjälp, ha möjlighet att ta sig upp på fötter igen. Då står det klart att fightern har blivit knockad. Slagen på knockout vilket innebär vila och träning innan en comeback är möjlig.

Det är så det känns.
Det är så det känns att bli sjukskriven med stress och utmattningssymtom – att, som det kallas, gå in i väggen. Den nya folksjukdomen.
Jag vet. Jag har varit sjukskriven på grund av just stress och utmattning, en av 32000 det året. När en siffra nämns på det här sättet så tenderar det att bli bara det: en siffra som presenteras. Det är så lätt att vifta bort, det känns så avlägset. Ändå är det så det alltid presenteras. Som en siffra, kanske just därför att det är så lätt och konkret – men det är även opersonligt och svårt att relatera till.

Det handlar, till syvende och sist, om individer. Det handlar om människor som ständigt vill mer. Människor vi möter, arbetar och skrattar med varje dag. Personer som arbetar med en vilja att göra långt mycket mer än vad kroppen tillåter. Personer som inte bara vill mer utan även försöker mer än vad de borde – med en ambition och kravbild som vida överstiger vad som är sunt. Det här är våra vänner, arbetskamrater och familjemedlemmar vilka viftar bort varningssignalerna för att göra lite till. Gång på gång. Trotts det så lever vissa föreställningar om att de som drabbas av psykisk ohälsa är lata och veka. Det är tvärt om och handlar om personer som har pressat sig till gränsen, många gånger även över, under en lång tid för att finnas till, producera och göra så mycket som möjligt.

Vi måste utmana och sudda ut de föreställningar som finns runt omkring det här samt det stigmat som skapats av det.

För mig liksom många andra beror det på väldigt många olika saker. Men något som de flesta har gemensamt är att det är arbetsrelaterat: den sjuka jobbstressen.

De senaste fem åren har den här typen av sjukskrivningar ökat med 70%*
2014 var sociala och organisatoriska faktorer den näst vanligaste orsaken till anmälda arbetssjukdomar efter belastningsfaktorer.*
Det är totalt en tredjedel av alla anmälningar. Det är därför också en väldigt relevant fråga, inte bara ur den humanitära aspekten utan även ur den ekonomiska.
35 miljarder kronor beräknas produktionsbortfall relaterade till frånvaro kosta. Men då är det taget från vad den psykiska ohälsan kostar vilket hamnar på det dubbla.*
Och det är bara den ekonomiska mätbara påverkan. Till det här kommer också den känslomässiga berg och dalbana vilken den som drabbas får gå igenom, liksom de människor som finns runt omkring. Det här drabbar alla. Välbetalda företagsledare som timanställda restaurangarbetare.

Varför då?
När en tittar på samhället i stort så kan jag inte låta bli att dra paralleller med det ökande och i min mening sjuka kravet på profit. Vinsterna ska öka!
Otaliga gånger har jag hört från företag att de analyserar siffror: Anser de sig behöva öka produktiviteten hos de anställda så skär de ner på personalen med samma, eller med tiden större totala arbetsbelastning. Det här trotts att det går bra eller till och med riktigt bra för företaget. Det är ur deras ögon bara inte bra nog, det är en vinst men vinsten anses för liten.
Ett kortsiktigt ekonomiskt drag som troligtvis ser väldigt bra ut på papper med en tillfällig turboboost i ekonomin.

Det här har mynnat ut i en baksmälla av episka proportioner.
Alla reagerar vi olika på olika saker. Precis som boxare orkar vi olika mycket och har våra specifika styrkor.
Men precis som boxare så finns det tillfällen då en känner sig trött och släpper garden.
Då krävs det inte så väldigt mycket för att hamna där på mattan, oförstående om vad det egentligen var som hände. Allt som krävs är bara ett välvinklat slag vid rätt tillfälle. Oavsett vem en är eller kommer ifrån.

Arbetsmiljöverket introducerade därför nya regler för att gynna ett bättre arbetsklimat. Att det skedde måste jag ge en eloge till alla fackligt aktiva, medlemmar och politiskt aktiva för, som faktiskt bidra till att den här typen av frågor får ta plats.
Det krävs en vilja från flera parter för att stävja detta. Inte minst att det uppmärksammas politiskt med ett medvetet långsiktigt arbete för att få bort det här fenomenet. Det krävs även att parterna på arbetsmarknaden ser problemet och vill göra något åt det – det bidrar ju onekligen till en win win situation.

Men det finns de som absolut inte skulle hålla med mig. Till exempel arbetsgivarorganisationernas motsvarighet till LO: Svenskt Näringsliv.
De twittrade samma dag som de nya reglerna från Arbetsmiljöverket släpptes hur orimligt det hela är.
Bissart och långt ifrån humanitärt utspel om du frågar mig. Det står ju klart att det finns mycket att vinna.
Det orimliga står i hur företag och dess ledningar skär ner och belastar människor för högre vinsters skull som sedan göms undan välfärd och de belastade, för att återfinnas i skatteparadis.

Jag vill inte att mina söner ska ses som förbrukningsvara i form av arbetskraft när de växer upp för att förbrukad till förmån för ett allt högre vinstuttag.

Det är något värt att fightas om.

*Siffror från Arbetsmiljöverket och SCB