Ett högt pris i ett svårt läge

Jag ska försöka mig på ett nyanserat inlägg angående överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna i detta ytterst känslosamma ämne. Det är ett svårt läge och Sverige har varit utan ny regering sedan valet i september. Det är valresultatet som styr och priset för att hålla bort Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna från makten är högt oavsett vad många tycker och känner.

Det är mycket i uppgörelsen som inte är bra, inte bra alls, speciellt när det gäller den ekonomiska omfördelningspolitiken, inskränkningar i LAS och fri hyressättning. När det gäller inskränkningar i arbetsrätten så måste jag ändå nämna att det år arbetsmarknadens parter som fått uppdraget dock med ett hot om lagstiftning om parterna inte kommer fram. Detta är väl just en del som upprör när arbetsmarknadens parter måste förhandla under ett tvång om lagstiftning, men jag har förtröstan i svenska modellen och tror att den kommer att leverera även i denna fråga så att de anställda kan behålla sin trygghet. Annars hamnar det på de fackliga organisationerna reagera med tydlighet.

I överenskommelsen är det tydligt att Centern och Liberalerna är överkompenserade och att det kommer leda till att Socialdemokraterna behöver genomföra en liberal politik vilket jag inte tror gagnar LO-förbundens medlemmar dessvärre.

Men i allt fokus på det som är mindre bra missar vi lätt att det finns en del bra satsningar i uppgörelsen, satsningar på miljön, mer resurser till välfärden och att vi faktiskt får en regering ledd av Socialdemokraterna. För vad är alternativet? Jo extraval säger många särskilt inom vänstern, men då ska vi inte glömma att om Löfven röstas ner går nog frågan till Kristensson innan det blir aktuellt med extraval. Då kommer nog C och L lägga ner sina röster och vi får en ultra konservativ regering med stöd från SD.

Speciellt mot bakgrund av överenskommelsen så måste vi i LO bevaka medlemmarnas intressen och det ska vi göra nationellt, regionalt och lokalt. Vi kommer att ta alla chanser att föra fram våra synpunkter i de forum vi kan. Vi kommer alltid att ha medlemmarnas intressen främst även om det innebär kritik mot sittande majoritet. Men en sak är säker, det är och kommer att vara en intressant och historieskrivande mandatperiod.

Vi måste slå knockout på den psykiska ohälsan

 

Tänk dig en boxningsring. En boxare får ett slag, en riktig uppercut, på hakan och faller ihop. Denne slagna kämpe försöker att ta sig upp, men det går inte. Kroppen lyder inte riktigt utan faller tillbaka gång på gång ner till mattan igen.

Tänk dig en boxningsring. En boxare får ett slag, en riktig uppercut, på hakan och faller ihop. Denne slagna kämpe försöker att ta sig upp, men det går inte. Kroppen lyder inte riktigt utan faller tillbaka gång på gång ner till mattan igen. Viljan finns där men kroppens oförmåga att lyda skapar frustration och förvirring. Envist försöker hjärnan vinna över kroppen som den gjort så många gånger tidigare vid hårda smällar och långa  nedbrytande ronder. Nu är det dock kroppen som säger ifrån och hjärnan tvingas trotts sin kamp att ge efter.
Det är inte förrän efter ett tag som kroppen börjar lyda tillräckligt för att, ansträngt kravlandes och med hjälp, ha möjlighet att ta sig upp på fötter igen. Då står det klart att fightern har blivit knockad. Slagen på knockout vilket innebär vila och träning innan en comeback är möjlig.

Det är så det känns.
Det är så det känns att bli sjukskriven med stress och utmattningssymtom – att, som det kallas, gå in i väggen. Den nya folksjukdomen.
Jag vet. Jag har varit sjukskriven på grund av just stress och utmattning, en av 32000 det året. När en siffra nämns på det här sättet så tenderar det att bli bara det: en siffra som presenteras. Det är så lätt att vifta bort, det känns så avlägset. Ändå är det så det alltid presenteras. Som en siffra, kanske just därför att det är så lätt och konkret – men det är även opersonligt och svårt att relatera till.

Det handlar, till syvende och sist, om individer. Det handlar om människor som ständigt vill mer. Människor vi möter, arbetar och skrattar med varje dag. Personer som arbetar med en vilja att göra långt mycket mer än vad kroppen tillåter. Personer som inte bara vill mer utan även försöker mer än vad de borde – med en ambition och kravbild som vida överstiger vad som är sunt. Det här är våra vänner, arbetskamrater och familjemedlemmar vilka viftar bort varningssignalerna för att göra lite till. Gång på gång. Trotts det så lever vissa föreställningar om att de som drabbas av psykisk ohälsa är lata och veka. Det är tvärt om och handlar om personer som har pressat sig till gränsen, många gånger även över, under en lång tid för att finnas till, producera och göra så mycket som möjligt.

Vi måste utmana och sudda ut de föreställningar som finns runt omkring det här samt det stigmat som skapats av det.

För mig liksom många andra beror det på väldigt många olika saker. Men något som de flesta har gemensamt är att det är arbetsrelaterat: den sjuka jobbstressen.

De senaste fem åren har den här typen av sjukskrivningar ökat med 70%*
2014 var sociala och organisatoriska faktorer den näst vanligaste orsaken till anmälda arbetssjukdomar efter belastningsfaktorer.*
Det är totalt en tredjedel av alla anmälningar. Det är därför också en väldigt relevant fråga, inte bara ur den humanitära aspekten utan även ur den ekonomiska.
35 miljarder kronor beräknas produktionsbortfall relaterade till frånvaro kosta. Men då är det taget från vad den psykiska ohälsan kostar vilket hamnar på det dubbla.*
Och det är bara den ekonomiska mätbara påverkan. Till det här kommer också den känslomässiga berg och dalbana vilken den som drabbas får gå igenom, liksom de människor som finns runt omkring. Det här drabbar alla. Välbetalda företagsledare som timanställda restaurangarbetare.

Varför då?
När en tittar på samhället i stort så kan jag inte låta bli att dra paralleller med det ökande och i min mening sjuka kravet på profit. Vinsterna ska öka!
Otaliga gånger har jag hört från företag att de analyserar siffror: Anser de sig behöva öka produktiviteten hos de anställda så skär de ner på personalen med samma, eller med tiden större totala arbetsbelastning. Det här trotts att det går bra eller till och med riktigt bra för företaget. Det är ur deras ögon bara inte bra nog, det är en vinst men vinsten anses för liten.
Ett kortsiktigt ekonomiskt drag som troligtvis ser väldigt bra ut på papper med en tillfällig turboboost i ekonomin.

Det här har mynnat ut i en baksmälla av episka proportioner.
Alla reagerar vi olika på olika saker. Precis som boxare orkar vi olika mycket och har våra specifika styrkor.
Men precis som boxare så finns det tillfällen då en känner sig trött och släpper garden.
Då krävs det inte så väldigt mycket för att hamna där på mattan, oförstående om vad det egentligen var som hände. Allt som krävs är bara ett välvinklat slag vid rätt tillfälle. Oavsett vem en är eller kommer ifrån.

Arbetsmiljöverket introducerade därför nya regler för att gynna ett bättre arbetsklimat. Att det skedde måste jag ge en eloge till alla fackligt aktiva, medlemmar och politiskt aktiva för, som faktiskt bidra till att den här typen av frågor får ta plats.
Det krävs en vilja från flera parter för att stävja detta. Inte minst att det uppmärksammas politiskt med ett medvetet långsiktigt arbete för att få bort det här fenomenet. Det krävs även att parterna på arbetsmarknaden ser problemet och vill göra något åt det – det bidrar ju onekligen till en win win situation.

Men det finns de som absolut inte skulle hålla med mig. Till exempel arbetsgivarorganisationernas motsvarighet till LO: Svenskt Näringsliv.
De twittrade samma dag som de nya reglerna från Arbetsmiljöverket släpptes hur orimligt det hela är.
Bissart och långt ifrån humanitärt utspel om du frågar mig. Det står ju klart att det finns mycket att vinna.
Det orimliga står i hur företag och dess ledningar skär ner och belastar människor för högre vinsters skull som sedan göms undan välfärd och de belastade, för att återfinnas i skatteparadis.

Jag vill inte att mina söner ska ses som förbrukningsvara i form av arbetskraft när de växer upp för att förbrukad till förmån för ett allt högre vinstuttag.

Det är något värt att fightas om.

*Siffror från Arbetsmiljöverket och SCB

Bygg bostäder så vanligt folk kan bo och leva i trygghet!

Är det inte dags att släppa den naiva övertron på marknaden? En privat marknad är absolut rätt i vissa fall, men när det kommer till människors välmående och boende borde vi kanske lägga om kursen.
Är det inte dags att vi får ett statligt krav på större samhällsansvar gällande kommunernas allmännyttiga bostadsbolag?

För att skapa bra förutsättningar för ett gott liv vidhåller jag att det viktigaste är arbete och bostad. Det lustiga är att dessa ämnen ofta glöms bort i samhällsdebatten. Framförallt vikten av ett tryggt boende. Det ska inte bara vara tryggt med utgångspunkt från människors relationer till varandra utan också tryggt i den mening att de ska veta att de får bo kvar. Det är viktigt och till och med, vågar jag påstå, avgörande för hur väl vi kan få integrationen att fungera. Inte bara integration för nyanlända, vilket givetvis är extremt viktigt, utan även integrationen mellan generationer och andra samhällsgrupper emellan.

När vi pratar bostadspolitik reduceras ofta debatten till 6 kvarter i Stockholms innerstad, det är ju inte på något sätt representativt för Sverige. ” – Marie Linder, ordförande Hyresgästföreningen.

Flera partier vill inte röra begreppet marknadshyror. Däremot så uttalar de ett stöd för friare hyressättning. Min egna uppfattning är att ett sådant utspel går ut på att dölja sin egentliga agenda. Om de är för att ge bostadsbolag möjlighet att sätta hyran fritt, är inte det marknadshyror då? Skulle det inte vara mer ärligt att säga att de är för marknadshyror? Det är ju faktiskt människors hem vi pratar om. Kanske borde vi börja prata om hemfokuserad politik istället för benämningen bostadspolitik. Idag så ökar antalet unga som känner sig tvungna att bo hemma, hyra svart eller ett osäkert 2/3/4-handskontrakt. Att ha det i åtanke tillsammans med de många osäkra anställningarna som finns, undrar jag varför unga straffas på det här sättet.
Nästa vecka blir det min åttonde flytt på tre år. Majoriteten av mina saker har jag i två förråd – ett i Skövde och ett i Kungsbacka. Är det lätt att landa någonstans och bygga sig ett liv? Den frågan får mina resväskor svara på.” Pontus, Göteborg, från inmybackyard.se – ett samarbete mellan Hyresgästföreningen och Universal Music.

Enligt SCB är 6 av 10 boenden hyresrätter. Trotts det så finns det för få hyresrätter vilka är tillgängliga för några andra än medelålders övre medelklass. Byggtakten har avtagit något gentemot toppen som precis har varit. Ändå finns det väldigt många som inye gör annat än att drömma om möjlogheten till en egen bostad. Är det så att marknaden som avser möta behovet hos de mer och mest välbärgade börjar mättas? Kan det vara som så att det stora fokuset hos bolagen har legat hos de som har råd att betala mesta möjliga per kvm? Visst är det bra att behovet av bostad inom den gruppen tillgodoses, men vad händer med övriga grupper i samhället som suktar efter ett hem att bygga sina liv ifrån?

För vilka byggs det? Varför? Varför syns inte bostads/-hemfrågan i den politiska debatten?

Tyskland nämns ibland som exempel när hyressättningen och framförallt marknadshyror debatteras. Det är lite lustigt då staten i Tyskland har tillgodosett behovet av bostäder under tid samtidig som den svenska staten överlät det ansvaret till marknaden i och med Bildt-regeringen tillträde 1991. I och med det så här marknaden valt att hålla igen byggandet parallellt med ett ökat bostadsbehov med resultatet att lönsamheten per kvadratmeter har ökat markant. Till det här hör att staten har förflyttat den ekonomiska belastningen från sig själv till hushållen vilket, med det ökade kvadratmeterpriset som bakgrund, har försatt hushållen, alltså oss, i en ohållbar lånekarusell som vi blivit inbringade i.
Samtidigt så måste de kommuner som tappar invånare få hjälp och stöd att hantera det.
Är det inte dags att släppa den naiva övertron på marknaden? En privat marknad är absolut rätt i vissa fall, men när det kommer till människors välmående och boende borde vi kanske lägga om kursen.
Är det inte dags att vi får ett statligt krav på större samhällsansvar gällande kommunernas allmännyttiga bostadsbolag?

Varför fokuserar vissa politiska strömningar, så som allianspartierna, på att de få ska premieras? Jag vill se ett system med ett bredare politiskt perspektiv som, i stället för att skapa fantastiska förutsättningar för de mest välbärgade, skapar möjlighet till att bygga stabila grunder att stå på för alla så att vi fortsättningsvis får ett jämlikt samhälle.

Det är ju inte alla som är högavlönade med möjlighet att bo flott i Stockholms innerstad.

Trygghet för alla – inte bara för några få

“Det är valår och vi matas med vallöften, fula debatter, vinklad statistik, fake news och kontraster. För mig är det självklart, jag vill leva i ett samhälle med trygghet för alla och inte bara de några få.”

”Vi kommer inte vika en millimeter på valfriheten”
Detta uttalande gör Gunnar Strömmer på Moderaternas pressträff när de lanserar sina vallöften. För att sätta detta i sitt sammanhang så pratade han om ”deras svenska modell”. Valfriheten står alltså över det gemensamt finansierade. Det är ett grundläggande problem för mig som är uppväxt med mindre disponibel inkomst än de som har råd att betala för sig. Ett annat problem för mig är att detta är ett förklätt ord för ”Gör så mycket vinst du bara orkar på skattepengar”.  Valfriheten som redan finns, om vi tar ett exempel på hur det blir när moderaterna styr är Nya Karolinska Sjukhuset, Världens trettonde dyraste byggnad. Jag säger det en gång till, VÄRLDENS TRETTONDE DYRASTE BYGGNAD. Hur har det kunnat bli såhär? Jo, så blir det när människor är jäviga och skor sig själva på det gemensamma.
Moderaternas rapport ”en bättre start i livet” riktar in sig på att sätta ännu högre press på unga genom att öka undervisningstiden med 1 timme om dagen, obligatorisk lovskola för de barn som riskerar att halka efter, och även ”karriärstjänster” i utanförskapsområden.
Det låter väldigt fint att höra att Moderaterna faktiskt bryr sig om de svagare i samhället och vill bekämpa fattigdom. Men blir det trovärdigt när man samtidigt driver frågan om att lagstifta löner och luckra upp LAS? Att lagstifta löner gör att fler kommer bli fattiga även om de jobbar, och att ungdomar skulle ha 70% av ingångslönerna gör att de skulle bli fattigare än alla andra. Och detta är inte en miniminivå utan ett tak. Hur lätt är det då att skapa sitt liv, flytta hemifrån och känna individuell frihet som den liberala läran så kärleksfullt pratar om?

Min åsikt är och kommer förbli att vi ska ha en generell välfärd som gäller alla oavsett hur mycket du har i plånboken och vi alla ska gemensamt finansiera till den efter bärkraft. För att skapa trygghet och bra förutsättningar till alla bör vi istället satsa på trygga tillsvidareanställningar och heltid. Satsa på Lärfritids en reform där fritids är avgiftsfritt och alla får gå oavsett om föräldrarna förvärvsarbetar eller inte. Just för att inte halka efter i skolan och kunna få hjälp om man kommer från ett hem där det inte finns studievana.

Det är valår och vi matas med vallöften, fula debatter, vinklad statistik, fake news och kontraster. För mig är det självklart, jag vill leva i ett samhälle med trygghet för alla och inte bara de några få. Plånbokens storlek ska inte få styra när och om vi behöver nyttja det gemensamma. Och det sista skattepengar ska gå till är konsulter, riskkapitalbolag och vinster i aktiebolag.

Jag har löst finansieringen, när kommer reformen?

Vi kan inte fortsätta såhär. Vi måste se till att synliggöra och ta krafttag mot psykisk ohälsa.
De beräknade kostnaderna för vad psykisk ohälsa kostar det svenska samhället uppgår idag till över 70 miljarder eller ca 3% av Sveriges BNP. Ändå så känner många som drabbats att de är helt ensamma.

Själv anser jag att det värsta i detta är och förblir just den känslan. Känslan av utanförskap. Känslan av att man aldrig kommer att bli sig själv igen eller att det idag inte finns tillräckligt med resurser eller kunskap att faktiskt hjälpa och stötta!

För det handlar inte om att den som drabbas är lat eller saknar motivation. Det är ofta det exakt motsatta! Det är ofta människor som brinner för det de gör så pass mycket att de har svårt att själva läsa signaler, som drabbas. Men helt ärligt…. Omgivningen ser ofta signalerna och omgivningen vet att det inte kommer sluta om man inte går in och synliggör och pratar om det. När vi ställer frågan som vi så ofta gör, ni vet ”Hur är det?” (för den frågan ställer vi ofta), hur många av oss stannar upp och läser svaren mellan raderna eller ställer följdfrågar? Dessvärre för få!

Vi behöver lyfta frågorna dagligen med vår omgivning och vi måste se till att bry oss mer om varandra. Att det sedan inom sjukvården idag är snårigt att faktiskt få hjälp att komma på banan igen är inget annat än ett (enligt mig svepskäl). För visst kan vi om vi vill hitta en blocköverskridande psykiatrireform värd namnet! Belöningen är att vi får ett samhälle baserat på medmänsklighet och där vi kan kapa kostnader med upp till 70 miljarder. Och när vi pratar pengar så stannar många upp och lyssnar.

Men jag vill att vi ska börja prata om de ansikten som finns bakom istället. Jag vet vad jag pratar om då jag själv efter att ”bara” kört på och inte lyssnat till kroppens signaler, varken till fysiska eller psykiska signaler som jag fått under en lång tid, hamnade i ett mörker. Det gick så långt att hjärnan var tvungen att helt stänga av för att jag skulle stanna upp.

Jag tror det är svårt att förstå känslan när hjärnan helt stänger ner, när du inte vet vad du heter och inte känner igen personen som stirrar tillbaka på dig när du går förbi spegeln i badrummet. Rent intellektuellt tror jag många kan förstå men inte upplevelsen av känslan. Jag tror att man måste varit där själv för att faktiskt förstå på riktigt!

Jag är långt ifrån mig själv idag, som jag själv känner mig. Jag har inte det minne jag är van vid och jag blir dagligen hjärntrött. Det är  en trötthet som kommer ifrån noll och sköljer över som en svallvåg man inte kan komma undan.

Det går inte att blunda för den fullständigt bedövande trötthet man känner. Jag måste därför hitta strategier för att stanna upp under dagen så att svallvågorna inte kommer, men det är svårt. Är det mycket folk runt om mig och mycket ljud blir jag snabbare helt dränerad på energi. Det är som om en kran öppnats och all energi rinner ur mig. Där står man och kan bara tänka på en enda sak. Jag måste vila NU annars kommer jag att somna stående inför alla människor.

Vi har idag så mycket forskning på området att det är anmärkningsvärt att vi inte kommit längre! Nu tar vi gemensamma krafttag och ser till att om man drabbats av psykisk ohälsa ska man kunna vara säker på att samhället förstår allvaret i det och att sjukvården agerar snabbt så att man får en värdig och jämlik vård som gäller ALLA, inte bara några!

 

/ Mats Griph

Arbete och hem, grundförutsättningen för oss alla

Jag anser att arbete och hem är fundamenten i var människas liv för att vidare skapa sig en framtid.

Vi har länge sett hur tillgängligheten och inflytandemöjligheten gentemot de här två grundklossarna attackeras gång på gång. Ofta sägs det att marknaden ska lösa det, som om marknaden var en magisk trollformel som fixar allt. Vi som arbeta ska vara mer ”flexibla” och mindre kravställande gentemot den fantastiska marknadens krav. ANNARS kommer allt att gå åt skogen enligt vissa tyckare. Därför borde det enligt dessa förespråkare lagstiftas om att arbetare inte borde kunna hävda sig, till exempel strejka, så länge det inte stör produktionen.

I praktiken så skulle det innebära att det inte går att hävda sig mer än att skrika på någon bärandes skjorta, kavaj och hörselkåpor med radio vars volym är uppskruvad till max.
Ofta höjer dessa personer rösten när det kommer till boendefrågan och framförallt hyresrätten.
Hyresrätten har under många år fungerar bra som boendealternativ för dem som inte har möjlighet att köpa något hus eller bostadsrätt som finns i den allt mer heta och bubblande bostadsmarknaden.
• Det krävs ingen kontantinsats
• Det är enkelt och det finns ofta möjligheter till byte vid behov.
• Det är en relativt fast hyra.
• En får hjälp vid nödvändiga reparationer i hemmet, m.m.

Bostadsrätten är ett bra alternativ för dem som inte vill och framförallt för dem som inte kan köpa en bostad.
Jag vågar påstå att det här har varit ett avgörande alternativ för bland annat de ensamstående föräldrarna och pensionärer med låga inkomster som vi har här i landet, samt dem som är på väg ut i arbetslivet efter skolan utan en intjänad buffert och ofta med studieskulder.Det är inte alltid så lätt att skaka fram rätt storlek på kapital ur sin pengapåse, varför ett alternativ till att köpa sin bostad måste finnas.

Ur en artikel, (publicerad i Expressen 14 oktober -17), går att läsa: ”Moderaterna ska arbeta för ett nytt och mindre reglerat hyressättningssystem”. Med kommentaren: ”Det är jättekul att partiet nu kan börja arbeta aktivt för att införa marknadshyror”. -Benjamin Sousa, ordförande MUF.
Susanna Höglund från SABO skriver i en debattartikel i SvD att även länder mes marknadshyror och så kallade socialbostäder har bostadsbrist och svårt att få fram hem till socioekonomiskt svaga. Hon skriver även vidare att fler hushåll skulle bli beroende av bidrag och att kostnaden för samhället skulle öka.
Di uppger i en artikel att även Sverigedemokraterna är öppna för att fasa in marknadshyror efter uppgifter från SD:s ekonomisktpolitiska talesperson Oscar Sjöstedt.

Moderaternas och SD:s uttalanden och beslut går i linje med vad lobbyisterna på tankesmedjan Timbro har presenterat där en avreglering med uppskrivna hyror över tid ska hamna på mycket högre nivåer. Estrid Faust och Gustav Karreskog, båda med bakgrund från centerstudenter, menar som författare av den här rapporten att det är skattebetalare som får lida i nuvarande läge och att deras system mer troligt kan bidra till bättre integration och en mer rättvis bostadsmarknad där hyresgäster inte längre har någon egen part att vända sig till för hjälp.

Är det inte konstigt att en politisk inriktning så gärna vill införa regler och lagar så att du och jag med våra familjer, ska få mindre att säga till om gentemot dem med pengar och makt på ena sidan. Sedan vill de prompt ta bort lagar och regler för att göra samma sak å andra sidan. Ja, konstigt…