Jag har löst finansieringen, när kommer reformen?

Vi kan inte fortsätta såhär. Vi måste se till att synliggöra och ta krafttag mot psykisk ohälsa.
De beräknade kostnaderna för vad psykisk ohälsa kostar det svenska samhället uppgår idag till över 70 miljarder eller ca 3% av Sveriges BNP. Ändå så känner många som drabbats att de är helt ensamma.

Själv anser jag att det värsta i detta är och förblir just den känslan. Känslan av utanförskap. Känslan av att man aldrig kommer att bli sig själv igen eller att det idag inte finns tillräckligt med resurser eller kunskap att faktiskt hjälpa och stötta!

För det handlar inte om att den som drabbas är lat eller saknar motivation. Det är ofta det exakt motsatta! Det är ofta människor som brinner för det de gör så pass mycket att de har svårt att själva läsa signaler, som drabbas. Men helt ärligt…. Omgivningen ser ofta signalerna och omgivningen vet att det inte kommer sluta om man inte går in och synliggör och pratar om det. När vi ställer frågan som vi så ofta gör, ni vet ”Hur är det?” (för den frågan ställer vi ofta), hur många av oss stannar upp och läser svaren mellan raderna eller ställer följdfrågar? Dessvärre för få!

Vi behöver lyfta frågorna dagligen med vår omgivning och vi måste se till att bry oss mer om varandra. Att det sedan inom sjukvården idag är snårigt att faktiskt få hjälp att komma på banan igen är inget annat än ett (enligt mig svepskäl). För visst kan vi om vi vill hitta en blocköverskridande psykiatrireform värd namnet! Belöningen är att vi får ett samhälle baserat på medmänsklighet och där vi kan kapa kostnader med upp till 70 miljarder. Och när vi pratar pengar så stannar många upp och lyssnar.

Men jag vill att vi ska börja prata om de ansikten som finns bakom istället. Jag vet vad jag pratar om då jag själv efter att ”bara” kört på och inte lyssnat till kroppens signaler, varken till fysiska eller psykiska signaler som jag fått under en lång tid, hamnade i ett mörker. Det gick så långt att hjärnan var tvungen att helt stänga av för att jag skulle stanna upp.

Jag tror det är svårt att förstå känslan när hjärnan helt stänger ner, när du inte vet vad du heter och inte känner igen personen som stirrar tillbaka på dig när du går förbi spegeln i badrummet. Rent intellektuellt tror jag många kan förstå men inte upplevelsen av känslan. Jag tror att man måste varit där själv för att faktiskt förstå på riktigt!

Jag är långt ifrån mig själv idag, som jag själv känner mig. Jag har inte det minne jag är van vid och jag blir dagligen hjärntrött. Det är  en trötthet som kommer ifrån noll och sköljer över som en svallvåg man inte kan komma undan.

Det går inte att blunda för den fullständigt bedövande trötthet man känner. Jag måste därför hitta strategier för att stanna upp under dagen så att svallvågorna inte kommer, men det är svårt. Är det mycket folk runt om mig och mycket ljud blir jag snabbare helt dränerad på energi. Det är som om en kran öppnats och all energi rinner ur mig. Där står man och kan bara tänka på en enda sak. Jag måste vila NU annars kommer jag att somna stående inför alla människor.

Vi har idag så mycket forskning på området att det är anmärkningsvärt att vi inte kommit längre! Nu tar vi gemensamma krafttag och ser till att om man drabbats av psykisk ohälsa ska man kunna vara säker på att samhället förstår allvaret i det och att sjukvården agerar snabbt så att man får en värdig och jämlik vård som gäller ALLA, inte bara några!

 

/ Mats Griph